Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association


Drottning Kunti

Försakelse och uppfyllande av plikter

Lektion med Guru Maharaj, 25 december 2005

Mina allra käraste hängivna till Srila Prabhupada och Gauranga,

Dagens tema är oerhört viktigt, ett av de främsta ämnena, men också ett ämne som man bör behandla varsamt. För det finns också någon procent omognad och fanatism som gör att man kan missförstå ämnet om bundenhet och obundenhet till familjen, och detta kan förorsaka en sorts problematiskt uppförande.

Att inte vara bunden till familjen

Det anses att bundenhet är orsaken till alla problem här i världen, men det förklaras också att när man är bunden till en Herrens hängivna blir samma bundenhet orsak till vår befrielse. Men fanatismen som jag nämnde måste vi noga akta oss för, så att vi inte missförstår det hela. Och vi får inte tro att ”inte vara bunden till familjen” på något vis betyder att vi ska strunta i familjen eller ge dem problem. Srila Prabhupada förklarade det mycket klart, att det betyder att utvidga vårt medvetande och acceptera mer arbete, och inte bara se på sig själv. När jag ser min egoism lite mer, ser jag bara på mig, min mamma, min pappa, min fru eller man, mina barn. Och när medvetandet utvidgas lite mer, säger man: ok, mitt folk finns också med, dem måste man också skydda. Så det finns olika breddningar av egot.

Men endast när man har ett andligt medvetande kan man, under den andlige mästarens ledning som står över en, med en öppen och kärleksfull attityd förstå hur man bör se på varje levande varelse, och där innefattas vanligtvis också make eller maka och barn, men inte i helt och hållet alla fall. Det finns nämligen också en försakelsens position.

Vanaprasta

Denna ställning av försakelse påbörjas i en familj när makarna börjar förbereda sig och bestämmer sig för att inte längre göra barn och samtidigt också har ett andligt medvetande som innebär att de inte bara upphör med barnalstring, utan även vill sluta ha sex för njutning. De säger inte: ”Nej, några fler barn vill vi inte ha, det undviker vi genom att skydda oss.” När man i en sann familj slutar med båda dessa ting, kan man förbereda sig för ett liv som varnaprasta. Varnaprasta betyder att man kan finnas där för den andre, men på samma gång koncentrera sig på andliga aktiviteter, studera mycket, göra pilgrimsfärder, avlägga löften som till exempel att äta enklare, avstå från bekvämligheter, intensifiera andliga och sociala aktiviteter. Men vi får inte glömma att de som är gifta, och har alla materiella bindningar, inte bör praktisera detta så länge de inte är redo för det, för att de inte ska falla och glömma det som är viktigt.

I en varnaprastas liv handlar det givetvis dock inte bara om detta. Ibland kan det vara så att man fortvarande måste ta hand om affärer eller vägleda sina barn i livets angelägenheter, hur de bör göra med saker och ting. Detta bör följa en naturlig utveckling. Det sägs att man blir klokare med åren. Naturligtvis är det mycket bättre om man blir klokare innan man blir äldre. Men det är en gåva eller en välsignelse när vi kan gå från familjelivet till varnaprasta på ett intelligent sätt, och när man gör det är det en mycket bra förberedelse för det egna andliga medvetandet.

Varning för fanatism

På tal om fanatism, när någon hör om denna filosofi och lyssnar till detta tema, när drottning Kunti ber Krishna att ta bort hennes bindningar till familjen, kan någon missförstå detta och tänka: ”Ah, jag behöver inte bry mig om min familj och mina barn längre.” Eller så tror de att de inte behöver behandla föräldrarna väl: ”Vi är inte denna kropp, så de är inte mina eviga föräldrar. Jag vill frigöra mig från dessa band till familjen”. Ungefär som en del brahmacarier tidigare i Förenta Staterna sa när deras mor kom för att besöka dem och ville krama om dem: ”Rör mig inte, jag är en brahmacary! Du förstår, vi är inte denna kropp och du är inte min mamma”. Och den stackars kvinnan börjar gråta och säger: ”Vad har de gjort med min son? De har hjärntvättat honom och han känner inte längre igen sin egen mor, och detta i de andliga framstegens namn”… Jag skulle inte berätta denna historia om jag inte sett sådana situationer med mina egna ögon. Men sådana saker hände faktiskt, och till och med värre. Men andliga framsteg innebär inte på något sätt att vi får förorsaka andra sorg och tårar eller att vi inte följer grundläggande regler, och vi får inte skjuta ifrån oss våra grundläggande skyldigheter.

Tvärtom, andligt ansvar betyder att ta mer ansvar, att ge skydd åt fler personer i sitt hjärta, eller rättare sagt – att känna kärlek för dem. Och i detta måste man strikt följa den andlige mästarens instruktioner (och även sunt förnuft som Paramatma ger i hjärtat) för att inte falla in i sentimentalitet. Naturligtvis behöver man inte fråga den andlige mästaren om varje detalj, men man måste handla i hans anda. Och när föräldrarna till en hängiven kommer till templet blir de bemötta på ett särskilt sätt av den andlige mästaren, för de har lyckan att ha en hängiven i sin familj, en som utvecklat tro på Krishna. Det är den största gåvan en familj kan få, och sonen eller dottern kan vara mycket lycklig över välsignelserna från den andlige mästaren och Krishna, för att ge denna största gåva i livet till sina föräldrar. Med tiotusentals kronor kan man inte ge något liknande, men att verkligen kunna ge detta är en annan sak. Man måste anstränga sig, vara ett gott exempel, vara ödmjuk, ge prasadam, bedja mycket, ja, så många saker. Och rätt vad det är, är det möjligt att de vill börja praktisera vaisnavaprinciperna, för de är så imponerade av det goda inflytandet som de haft på hans eller hennes liv.

Relationen med familjen

Relationerna med familjen är av mycket stor betydelse. Det finns tre olika typer av familjer: den första – den lilla egna familjen. Den andra – i mitten, det är den andlige mästarens familj. Och den tredje – den stora familjen, det är Guds familj som vi alla tillhör, som barn till Honom, där ingen är glömd, inte heller djuren. Så, vi har tre familjer, och familjerna är viktiga för oss. I varje familj måste vi lära oss hur vi ska handla för att mogna; hur vi ska göra allt bra. Här förklarar Srila Prabhupada att ”obundenhet” betyder att ge plats för många fler personer i sitt hjärta och visa dem det rätta vägen.

På tal om varnaprasta igen, så får man som varnaprasta nya principer i sitt liv. Nu måste man handla enbart för att göra Krishna lycklig, och man vill föra hela sin familj in på denna väg. Man är också mer intresserad av att predika än att skaffa saker till familjen. Så en varnaprasta är en person som förbereder sig intensivt för ett liv i försakelse, och detta kan dröja 10, 15 eller 20 år. Det beror på när makarna bestämmer sig för att börja sitt liv som varnaprasta. I vilket fall som helst så måste det vara något naturligt, något som flyter.

Det sägs också att en god make inte tar sannyasi om inte hans fru går med på det. Det ska vara något som de kommit fram till tillsammans, ett beslut av dem båda för att göra mer andliga framsteg och närma sig Krishna av hela sitt hjärta. Det betyder inte att man säger: ”Du stannar här, jag bryr mig inte om vad du gör, nu går jag den här vägen.” Det är inte rätt att man delar hela livet tillsammans sedan lämna den andre på ett ögonblick. Srila Prabhupada säger: ”Ni västerlänningar är så obundna, så försakande. Ni kan avstå er utbildning, er familj, era pengar, er hälsa… ni kan lämna allt sådant utan vidare, men något som ni inte kan avstå från är er sinnesnjutning.” Så när någon lämnar sin familj utan vidare, utan att längre bry sig om dem, för att forma sitt eget liv någon annanstans, är det en sorts försakelse, men det är en försakelse i okunnighet, och det för inget positivt med sig. Denna typ av försakelse har inget att göra med den sanna försakelsen som den förklaras i Bhagavad-gita och den vediska undervisningen.

Det är så enkelt för människor idag att lämna sin familj. Hur lätt är det inte att de klipper all kontakt med sina föräldrar efter ett bråk? Ni vet att där okunnigheten och passionen råder, kommer det alltid att finnas hårda konfrontationer, och se ur lättvindigt vi kastar bort sådant som är värdefullt. Det är så lätt. Vänner skaffar vi på fem minuter, och vi är redo att vända dem ryggen efter tre månader, utan vidare, som om de aldrig funnits eller betytt något.

Sann försakelse

På så vis är det här ett mycket känsligt ämne som vi nu studerar. Den sanna försakelsen måste man förbereda mycket väl, och man behöver vägledning från den andlige mästaren för varje steg. Han visar oss hur vi kan handla i vårt andliga liv. Men tyvärr är det så här i västvärlden, att vi gärna också försakar vår andlige mästare eller de andliga principer som han gett oss, och istället accepterar vad vi själva hittat på. Ärligheten i relationerna försakar vi också mycket lätt. Vi avstår från allt det goda, men att avstå från det som är dåligt, som egoismen, den personliga sinnesnjutningen, att bli en munk som predikar, en person som bara ägnar sig åt andras väl – detta är verkligen svårt. Eller att ge våra pengar till sådant som har Guds välsignelse, det är också svårt. Att avstå pengar i okunnighet, det gör varje narkoman, varje fyllo när han slösar alla sina pengar på något café. Men vilken typ av försakelse är detta? Den är demonisk! Man kan försala ärligheten, arbetet, och börja tjuva.

Man bör alltså använda ordet försakelse med stor försiktighet, för att inte begå något misstag. Man ska kunna göra saker och ting med den andlige mästarens välsignelse och inte röra ihop det och i slutändan göra precis tvärtemot. Ni anar inte hur smärtsamt det är när man älskar någon som man invigt i Krishnas familj och man sedan inte vet vart denna person tagit vägen eller vad som har hänt. En andlig familj är en hjärtats angelägenhet, en kontakt som är helt ovärderlig.

Obundenhet på medvetandets djupaste nivå

Alltså talar moder Kunti här om viljan att övervinna banden till familjen så att vi ska bli så bundna till Gud att vi bara ser de andra banden med andliga ögon och inte ur en känslomässig sentimental synvinkel; inte genom att identifiera oss med familjen ur det falska egots synvinkel och glömma Krishna och de upphöjda värdena. Det var detta band hon ville lämna. Hon ville aldrig avstå kärleken till sina barn eller att strunta i Krishna, som ju också tillhörde hennes familj. Nej, här handlar det om något högre, och det är detta som vi måste förstå.

När vi gör det, kan vi tala om den allra främsta kärleken och om försakelse, eller om obundenhet på medvetandets djupaste nivå. Och endast så har vi förstått det väl, och vi kan omsätta det i praktiken i vårt dagliga liv, utan att längre förorsaka det kaos som vi tidigare gjorde genom vår okunnighet och passion. Godhet och andliga framsteg betyder också kärlek och bundenhet till Krishna, gurun, de främsta bland vaisnaverna och de långt framskridna själarna, och att hjälpa dem som behöver hjälp. Den person som har andlig styrka är alltså alltid full av kärlek gentemot andra och vill alltid hjälpa. Försakelse är alltså framförallt försakelse av det falska egot; förståelsen av varför min familj är så viktig: för att det är MIN familj. Varför är JAG så viktig? För att jag är så bra och så snygg… Det är denna attityd som vi måste avstå.

Min familj är viktig för att Krishna gett mig den. Min familj är viktig, för med allt som min Guru lärt mig kan jag i sanning tjäna dem, jag kan verkligen hjälpa dem till andliga framsteg. Min familj är en gåva från Gud, och när Gud ser att vi inte behandlar vår familj bra, att vi beter oss fullständigt illa, då kan det hända att dramatiska saker inträffar i familjerelationerna. Och när det händer dramatiska och smärtsamma saker inom familjen, är det för att Krishna vill hjälpa oss. Han visar oss den rätta vägen, men ibland är vi blinda och hör illa, vi vill helt enkelt inte se.

Vad är en verklig sannyasi?

Utan Krishnas vägledning är vi fullständigt förlorade i den här världen. Vi behöver denna vägledning för att komma till den sanna försakelsen. Krishna sa i Bhagavad-gitas 18:e kapitel, ”förståelsen av försakelsens fulländning”. Vad är en verklig sannyasi? Vad är sann försakelse? En sannyasi är inte någon som ger sig iväg hemifrån för att han eller hon inte vill arbeta. Inte heller blev han munk för att han tänker att han kan att han kan vila upp sig lite och be om donationer. Detta har inget med äkta försakelse att göra. Äkta försakelse betyder att arbeta av hela sin kraft och hela sitt hjärta, och överlämna frukterna av sitt arbete till Krishna. Det är detta som är försakelse, och där vill Han förvisso ha ditt arbete; när ditt arbete består av att ge lektioner eller som munk att resa runt i olika länder, vara ett exempel på hur man kan vara lycklig utan ägodelar och alltid minnas Krishna. Det kan också vara något fint för dig, men det måste ske i ett passande ögonblick; din Guru måste ge sina välsignelser till detta, att bli en tiggarmunk.

Sannyasi är inte något som man bestämmer sig för att bli utan vidare. Man måste ha vägledning för att bli en sannyasi, för att försakelsen ska hitta sin goda väg och för att man verkligen ska finnas till för andra människor. En sannyasi avstår från sitt privatliv för att ge det till andra, inte för att förlora det. Detta betyder att hans privatliv tillhör andra, för att andra som behöver hans mognad och som så önskar – vilket är många människor – ska få vägledning av en sannyasi, en som är ett gott föredöme i livet. En sannyasi kan ge denna hjälp. Därför är en sådan resande munk en glädje för alla levande varelser, och den enda anledningen till att han reser, är för att möta personer som inte vet vad de ska göra med sina liv.

Försakelse utan att försumma sina plikter

Om munklivet inte vore något annat än en form av turism, skulle det inte ha något som helst att göra med försakelse. För ingen kan säga att han försakat sitt hem för att resa på semester till Mallorca i fyra veckor! Det skulle vara en fin försakelse! Turism och försakelse har inget med varandra att göra, även om personerna i båda fallen reser. Det har inte alls något att göra med varandra, även om det utifrån kan tyckas finnas likheter.

Därför drar vi slutsatsen att försakelsen som drottning Kunti talar om, är försakelsen att rätt ägna sig åt andra, på bästa möjliga sätt i kombination med de andra plikter som man har. För när man i försakelsens namn försummar sina andra plikter, och saker och ting inte överensstämmer med välsignelserna hos Guru, Sadhu och Sastra, kommer det att få tråkiga konsekvenser. Man kommer inte att göra andliga framsteg, man kan falla och förvirras. När någon försummas av oss och lider mycket av hur vi uppför oss, kommer vi att få en dålig reaktion.

Dharma är att ta ansvar för sina relationer

Dharma är att ta ansvar i de relationer man har här i världen, och utan att glömma att detta inte får ske på bekostnad av ens plikter och andliga kontakter. Många gånger finns en form av fanatism, av en egoism som säger ”Jag går inte längre till lektionerna, jag lyssnar inte längre på vad Gurun säger, jag hjälper inte längre till i vad Gurun gör, för jag är så upptagen med det som är mitt och vad jag måste göra”. Man tänker att det är korrekt att avstå sina andliga plikter, så man säger: ”Jag har inte heller tid för mina rundor, och böckerna har jag inte tid att läsa längre, jag har redan läst så mycket”, och så många andra dumma anledningar som vårt sinne kommer med. Allt detta visar ett stort oansvar, ett stort missförstånd när det gäller grunderna i det andliga livet.

En grihastas ansvar är den egna familjen, men han har också ansvar för den andlige mästarens familj. När den som är gift inte får någon hjälp och mognad från sina överordnade, de äldre som hunnit längre i mognad, hur ska han då kunna ta hand om sin familj? Hur ska han kunna hjälpa till i projekten? Hur ska han kunna vara ett gott föredöme för barnen? För i framtiden är det kanske de som kommer att ha ansvar för andra. Detta är också en förberedelse för att bli Guru, för föräldrarna är som guruer för sina barn, på samma sätt som lärarna måste vara föredömen för sina elever, som sannyasier måste vara Guruer för dem de är föredömen för. Som tempelföreståndarna måste vara en guru för var och en som kommer till templet. Så gör man andra lyckliga genom att vara ett föredöme, och man uppmuntrar dem att gå framåt med stor hängivenhet och beslutsamhet.

Hjärtats spontanitet – ett uttryck för kärlek

Det är inte lätt att alltid vara ett föredöme i alla situationer. Det är mycket svårt att inte förspilla sin tid, att låta bli att påverkas av lättja och att inte vara avundsjuk. Allt detta är omständigheter som den levande varelsen måste slåss emot, men med Sri Krishnas välsignelser, det Heliga Namnet, och de plikter vi helhjärtat gör för vår andlige mästare, kan vi övervinna dessa hinder och bli verkligt hängivna. Det är detta som det handlar om, att bli äkta hängivna – inte att tänka att vi är sant hängivna, utan vara det. På så sätt lyckas man i det mänskliga livet, i sitt självförverkligande. Nåja, till en viss grad, för vi måste också tänka på att våra framsteg beror på vår spontana hängivenhet, på vår andliga och kärleksfulla hängivenhet. Inte så att man bara uppfyller sina förpliktelser, utan att man också spontant breddar, man utvidgar saker och gör dem ännu finare. Man ger sin kropp, sitt språk och sitt hjärta till Krishna, så långt Han tillåter. För detta är en etapp av den andliga hängivenheten, där ditt hjärtas spontanitet är ett uttryck för kärlek, och denna kärlek strömmar i den rätta kanalen, där man vill göra något fint och speciellt för Krishna, Hans hängivna och hela världen.

Så man kan inte säga: ”Min käre Guru, här har du en stor donation, men mina barn håller på att svälta ihjäl, eller så får de inget till program för barnen.” Nej, en grihasta, en ansvarsfull hängiven, måste täcka alla olika områden och vara ett gott föredöme på alla nivåer. Naturligtvis är det svårt, och det är ett stort ansvar. Att ha barn är lika svårt som att ha lärjungar, för ingen förälder kan säga åt andra att ta hand om deras barn, och ingen mästare kan säga ”låt en annan mästare ta hand om mina lärjungar, för jag har andra saker att göra”. Nej, absolut inte!

Ett offer för andras väl

Jag ber er att ta dessa råd till era hjärtan, för med dem kan vi framgångsfullt leva våra andliga liv i Krishnamedvetande. Och när din tid är inne att bli en kringresande munk, kommer du att ha styrkan och glädjen att minnas en tid av ansvar för våra aktiviteter. Därför kan du ge resten av den energi du har i din kropp, som kringresande munk, till alla dem som Krishna sänder i din väg. Och detta är en stor gåva när man kan bli en sannyasi.

Detta är en del av vad som gjorde Jesus så känd – hans offer för andras väl. Och så var det också med Haridas Thakur, Vasudeva Datta, de sex Goswamierna från Vrindavan, eller närmare oss, Srila Prabhupada, Srila Sridhar Maharaj, Srila Puri Maharaj och Bhakti Bimala Harijan Swami – personer som verkligen gav hela sitt hjärta för andras väl. De är de föredömen som vi ställer framför oss för att vi inte ska förlora vår syn, för att vi ska organisera våra liv med exempel från dessa ideal som är uppnåeliga när man får välsignelserna. Srila Prabhupada, ki jay!

God Jul i Krishnamedvetande! Må Herren Jesu Kristi förkunnelseoffer tjäna som exempel för oss att hänge oss åt mänsklighetens väl och sätta oss emot de krafter av okunnighet som dominerar världen med syndfulla aktiviteter. Må sjungandet av Herrens ära aldrig upphöra att flöda från våra läppar, inte ens inför de största faror. Må kärleken till Gud alltid vara det största i våra liv. Detta är min önskan för er denna dag den 25 december. Krishna älskar oss mycket. Han skapade oss lika Honom i viss bemärkelse, med vår fria vilja. Han är däremot inte lycklig om vi inte intresserar oss för Honom. Skapa därför meddelanden och sänd budbärare med inbjudan till hela världen till ditt hem. Dessa kärlekens budbärare är Honom mycket kära, och det spelar ingen roll vad de kallas. Det finns många. Jesus, Haridas, Vasudeva Dhatta, Narottama das Thakur och Srila Prabhupada är bara några namn på denna enorma lista. Och trots detta fortsätter vi envist att göra vår Herre ledsen. Det är dags att bli ett instrument för Hans kärlek och göra vårt hjärtas Herre lycklig. Vänligen, ta emot denna inbjudan för att komma närmare, mycket närmare Honom. Han är densamme som kom för att söka efter sin förlorade tjänare. Kommer du ihåg? Gauranga Mahaprabhu.

En kram till alla. Srila Prabhupada, ki jay! Hari bolo.

Alltid er välönskare,
B.A. Paramadvaiti Swami

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare