Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Paramadvaiti Swami
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Paramadvaiti Swami
Vrinda Sunday Chats
Srila B.A Paramadvaiti Swami

Paramadvaiti Swami
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Vrinda on Youtube
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

Paramadvaiti Swami
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Eco Truly Park
Ett unikt ekologiskt projekt
grundat på den urgamla
vediska filosofin.

Vrinda on Youtube
Vaisnava Internet News Agency

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

UR SKRIFTERNA

"Den levande varelsens sanna intresse består av att ta sig ur den okunnighet som tvingar honom att utstå upprepad födelse och död. Den enda utvägen är att överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet genom Dennes representant. Utan att utföra hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, Vasudeva, kan man omöjligtvis bli helt obunden av denna materiella värld, och inte heller kan man på något sätt erhålla verklig kunskap."

(Srimad Bhagavatam 4.29.36-37)

Läs mer om...


Konsten att lära sig gråta

En av mina gudbröder sa en gång att Srila Prabhupada öppnade en skola för konsten att lära sig gråta. Ja, tårarna är väldigt betydelsefulla om de visar sig vara motiverade av den rena kärleken. Vi ser att efter att Krishna lämnat Vrindavans gopier för att ta hand om andra saker som dykt upp, så tillbringade gopierna resten av sitt liv i tårar på grund av separationen. Vår väg till sanningen är också att följa i fotspåren av de sex goswamierna från Vrindavan, vilka också i sanning är gopier. De visar i sin ande, sina sånger och sina instruktioner, den hängivnes klagan för att han inte har ren kärlek och att vara tvungen att uthärda tillvaron skild från sin älskade herre. Denna anda är verkligen den säkraste i det andliga närmandet. Att närma sig andligheten i en känsla att vara åtskild genom sin egen bristande kvalifikation, är mycket sunt. Att tänka att jag är mycket kvalificerad att personligen få möta Radha Govinda eller något sådant, är snarast något oacceptabelt.

Vipralambha och sambhoga. Separation och förening. Vrindavans beskaffenhet är att fortsätta önska att tjäna och försöka att skicka de mest kvalificerade till nära och personlig tjänst till Krishna. Berättelserna om Krishnas sambhoga och hans hängivna, försiggår högt över våra huvuden och med stor beundran. Känslan av separation, t ex när Udhavaji talar med Gopierna, lättar för att vi ska se hur kärleken fortsättningsvis håller Gopierna absorberade i separationen från deras älskade Herre.

Givetvis är detta ämne alltför högt, alltför upphöjt. I den här världen kan vi emellertid känna separationen från de hängivna. Det man känner för de hängivna är en fin förberedelse för våra transcendentala känslor för Gouranga och Radha Vrajesvara. Separationen från vår Istadeva under dagens tjänst, är mycket uppskattad. Alla aktiviteter i hängiven tjänst, har som syfte att när de praktiseras med stor noggrannhet, väcka och fördjupa våra andliga känslor.

Mötet med den andlige mästaren, och sedan tjänsten i separation, ligger också i linje med denna känsla. Srila Harijan Maharaj, t ex, sa några timmar innan han lämnade denna värld: "Jag kan gå, men jag är mycket fäst vid de hängivna här." Så kärleken till de hängivna ökar kärleken till Krishna, och Krishna Katha och kärleken till den, ökar kärleken till de hängivna. Och allt detta kan göra en ganska bedrövad av den anledningen att man inte är så djup ännu i sitt hjärta.

En känslosam film kan t ex få en att gråta väldigt lätt för det fiktiva temat i en tragedi. Då kan man undra varför vi inte gråter varje dag, över den tragiska separationen från Gudomen. Nåja, detta är egoismen som fortfarande finns i vårt system. Vi gråter över de stulna pengarna, men fäller inte en tår över vår oförmåga att chanta japa med kärlek, att med kärlek sjunga Guds namn.

Men vårt hjärta rörs av berättelserna. Därför presenterades sanningen för oss i Mahabarata. Vem berörs inte i sitt hjärta av att höra berättelsen om Radheya och Kunti? Känslor hos Gopierna och Krishna i Vrindavan kräver mycket mer än så. De högsta känslorna är de som Krishna känner för Henne och som Hon känner för Krishna. Känslorna hos Gopierna och hos Krishna i Vrindavan, är inte det minsta möjligt att förstå. De högsta känslorna är de känslor som Krishna känner för Sri Radha och som Hon känner för Krishna.

Exempelvis är Srila Bhaktivinoda Thakurs känslor i hans sånger som Gopinath, verkligen en vägvisare för de hängivna hur man bör börja känna sig om man gör äkta framsteg. En mors kärlek till sitt barn är naturlig, till exempel; det är inget konstlat utan kommer från hjärtat. Det beror inte på uppfostran. Så börjar en högt utvecklad hängiven att känna så, och detta är ett symtom på hans framsteg.

En hängiven sa till Stila Bhaktisiddhanta Sarasvati Prabhupada: "Jag har nu praktiserat i fem år och bekänner att jag inte känner någonting." Han svarade: "Mycket bra, du kan fortsätta så. Du imiterar ju inte, utan tjänar i sanning."

Att känna är ju något som pågår mer än något som syns. En förändring av det egna medvetandet. Varför kan en hängiven t ex försvara en annan hängiven eller templet? Jo, de finns redan i hans hjärta. En hängiven tänker alltid på hur han ska kunna förbättra allt för templet, sina Gudsgestalter, sin Andlige Mästare, ta emot - eller snarare uthärda - svåra uppgifter, etc. Detta är vad han känner. Dock inte så att han lägger märke till vad han känner, som vore det en drog och märker dess spår i nervsystemet.

Så kan de högsta andliga känslor få en hängiven att gråta, för att han känner sig diskvalificerad, för frånvaron av hans älskade Herre, Guru, Vaishnava, etc. Och detta är Bhakti Yogas väg. Detta är botemedlet mot fasthållande vid den köttsliga världen, där känslorna får en att gråta i dag för avsaknad av belöning, och i morgon får samma person en att gråta, med vilken man tidigare förlustade sig. Detta är anledningen till att förstå behovet av några äkta känslor. För den skull följer vi mästarna i den andliga kärleken. De har ju fullständig generositet och medkänsla. De är älskvärda och ömmar för de fallna själarna och inbjuder dem att lära sig att tacka vår sanne Herre. Och sedan visar de oss dem som är förälskade i Herren. Och sedan lär de oss hur den bör vara, som vill förälska sig i det Gudomliga Paret, och lägga åt sidan det febriga begäret efter egoistisk njutning. De är våra själars läkare. De öppnar för oss en värld av rena tårar. Eviga känslor. Upplysta nyheter.

Hur kommer du att känna dig när du lär känna den som vi bör känna mest av allt? Du kommer att veta allt, och allt kommer du att ha bara genom att förnimma hans tillfredsställelse. Anta att vi alla ännu är impersonalister. Detta bromsar upp våra rena känslor. Den som gav oss förmågan att se, skulle Han vara blind? Den som gav oss förmågan att känna, skulle Han vara en sten? Den som gav oss hörseln, skulle inte Han höra vår gråt och våra lovprisningar? Där börjar bhakti. Vi måste erkänna att vi tills nu fullständigt har ignorerat Den som förtjänar uppmärksamheten, Den som snarast är Den Ende som förtjänar och förstår att ta emot ditt hjärtas ömhet. Så tvivla inte på det, och kom styrkt till skolan för att lära dig gråta. Det är skolan där man accepterar så mycket tjänst man kan göra. Du kan till och med lära dig tusen saker för att tjäna bättre. Det är en triumfens skola. Vår triumf är ju att se andras framgångar. Andras framgångar att bli goda hängivna.

Så är en hängiven alltid upptagen av att leda andra till hängivenhet, att känna sin andlige mästare. Och framför allt, söker han nya sätt att ytterligare sjunga det Heliga Namnet och sysselsätta sig med det och alla som korsar hans väg i hans tjänst i separationen från sin älskade Herre. Och den Andlige Mästaren lägger ut parametrarna, målsättningarna man kan anstränga sig för att nå. Trogen dessa parametrar, kommer många underbara saker att visa sig. Rättare sagt, varje dag är en ny överraskning. En överraskning, javisst!

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare