Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

Srpad Atulananda Acarya

När skapades själen och varför lider vi?

Av Sripad Atulananda Acarya

Fråga: När skapades själen, och varför? Om vi har inkarnerat många gånger som konsekvens av vår karma, när började då denna cykel? Och varför måste vi lida om Gud skapade själen först av allt?

Svar av Srila Atulananda Acarya:

Det här är en mycket vanlig fråga, kanske den vanligaste av alla. Precis igår var det en ung man här som hade samma funderingar. Jag svarade honom att det inte var så stor mening med denna fråga, att det inte lönar sig så mycket att ställa den, för egentligen förstår vi inte mycket om någonting, och i slutändan handlar det inte om att förstå allt som Gud gör, utan snarare om att älska Honom med tro. Gurudeva Paramadvaiti sa en gång något som jag tycker var genialiskt: "Att vilja förstå Gud går emot själva innebörden av Gud."

De som frågar detta, gör det oftast för att de är missnöjda med denna värld och skapelsen, och detta är mycket bra, för då kan de gå till en annan värld av extas, det är allt. Vi skapades av kärlek, och den här världen finns för att vi ska växa. Om vi önskar att vi redan föddes i paradiset, är det för att vi inte vill arbeta för kärleken. Vi tror att kärlek betyder att inte ge arbete, men Gurun ger oss mycket arbete, och när en person inte har jobb är hon mycket frustrerad.

Om någon ser denna värld som en plats av smärta, är det Krishnas nåd, och då kan den människan göra framsteg och lämna världen - det är detta det handlar om. Vi vill ta emot Guds kärlek, men utan att älska Honom. Vi vill att om han skapar oss, så ska han göra det i paradiset på en gång. Men detta är också paradiset, om vi vill tjäna Honom och om vi är ödmjuka och fästa vid Vaishnaverna. Den här världen tvingar oss att växa, annars skulle det vara smärtsamt, och därför är världen bra. Eftersom Krishna önskar det, så måste världen vara bra.

Jag sa till den unge mannen igår: Det handlar inte om att ifrågasätta vad Gud har gjort, för vad Han gjort är perfekt. Det handlar om att acceptera det så, och då kommer du att få en sund och korrekt förståelse. Du kan inte tänka: "Jag skulle ha gjort det på ett annat sätt, bättre än Gud." Det skulle vara absurt. Det är fullständigt galet att tänka på det viset.

En gång kände jag tacksamhet för att ha kommit till den här världen. Jag kände att Krishna hade skickat oss till en tuff skola för att lära oss älska. Han sände hit Sina portvakter för att leka med dem. Han själv kommer hit för att rädda, för att skänka nektar. Hans närvaro här, Hans nektar, Hans hängivna.

Svaren finns i överlåtelsen

Den här världen tillåter inte att Krishna skulle bli lurad. Den som inte vill tjäna Honom, måste lida. Tänk inte så mycket. Överlämna dig. Heliga Teresia sa: "Ju mindre jag förstår, desto mer tror jag." Guds storhet består i just detta. Meningen är inte att Han ska förstås, utan dyrkas. De som överlämnar sig till Honom finner att i detta överlämnande finns alla svaren, allt blir tydligt. Denna värld är mörk, men Krishna ger oss en väg för att komma ur den och till ljuset. Och denna väg är inte att fråga sig: "Varför gjorde Han inte på det här viset istället, på ett sätt så att jag slipper arbeta, så att jag inte måste kämpa mot mina anarthas eller något?" Så vill vi har kärlek gratis, allt som en gåva.

Vi tänker att gopierna har kärleken gratis. Vilket stort misstag. De gråter dag och natt efter Sin kärlek, det vet vi. När du läser om det, ser det mycket fint ut, men när du upplever det, är det mycket starkt. Nu ber vi om att kunna gråta efter denna kärlek. Vi ber om att kunna uppnå den nivån, och inte gråta för att vi måste betala räkningar eller för att det är mycket kallt eller för att min partner har lämnat mig. Och när vi gråter efter denna kärlek, kommer vi att se att detta är något mycket starkt. Lalita och Visakha tror att Sri Radha kommer att dö. Det här är ingen lek.

Här gråter vi för ont i magen, men där ska vi att gråta för hjärtats smärta, så det gäller att förbereda sig.

Utan ett uppoffrande sinnelag, kommer all smärta att vara outhärdlig. Om det finns ett uppoffrande sinne, kan du uthärda denna värld och många fler liv, men om du bara vill njuta, kommer inte ens Krishnas lila att vara attraktiv för dig, och du önskar dig tomheten eller brahman. Därför fortsätter vi Srila Prabhupadas och Srila Sridhar Maharajas linje, och dit kommer vi att gå bra, inte på njutningens väg.

Själens ursprung är kärleken

Alltså är själens ursprung kärleken, och kärleken är ett fortsatt växande. Det är ett fortsatt döende för att leva, ett fortsatt upptäckande av att "Mitt liv har misslyckats, min existens är meningslös, jag har inte kunnat älska, jag kan inte ge mer än jag får, min skuld växer allt fortare". Men det är när man vill ta mer än man ger, som det blir sjukt. Det är där som man blir en som gör affärer med själen, med kärleken, och inte förstår någonting, och man frågar sig: "Varför skapade Gud mig? Var det bara för att lida?" Nej, Gud skapade dig för att du inte skulle lida mer, men detta är inte för de lata, och inte heller för egoister eller vällustingar. Därför är lidandet så bra, för du tillåts inte vara dålig. När vi vet om någon som lider, gläder vi oss, för vi vet att den personen kommer att börja uppföra sig bra, han kommer att närma sig Krishna. Så tänker vi.

Vad det handlar om är, att man inte borde tänka så mycket: "Varför gjorde Han så?" Man bör istället tänka: "Vad är det jag borde göra?" Om man gör det som Gud har bett en om, kommer man att förstå allt med större klarhet. Man beklagar sig inte så mycket över varför man inte har kunnat njuta, utan snarare över att man orsakat lidande för Gud.

Om Gud har gett dig väldigt lite och ber mycket av dig, är det mycket bra. Det ger en stor möjlighet att utveckla en stor kärlek. Om människor måste ge dig mycket för att du ska ge lite igen, eller också för att du ska ge mycket igen, är detta handel. Därför tror jag, att man måste vara tacksam till och med för att ha skickats till denna värld, där man kan överlämna sin själ till Gud med all kärlek och överlåtelse, trots att man skickats till en plats som inte var bättre. Krishna kommer att tänka: "Jag skickade honom till den materiella världen, till helvetet, och han fortsätter att älska Mig. Han har besegrat Mig.

Krishna känner själens storhet

Detta hände med Bali Maharaj, en mahajana. På detta sätt är vi mahajanas och inte maha-gråtare för att vi inte har det lätt. Dessutom, om vi inte har det så lätt, är det för att Krishna känner själens storhet, storheten i Hans atomer.

Sammanfattningsvis blir svaret följande: KÄRLEK. Vad det handlar om är att ha KÄRLEK, och detta är den eviga uppgiften i bhakti. Att evigt fråga sig: "Varför gjorde Krishna det här och det där?", är en fråga som dyker upp även i Brhad Bhagavatamrtam. Vi ser att även Uddhava, Balaram, Subhadra, gick igenom dessa teman, och vi ser till och med gopierna med denna fråga på sina läppar. Det här är Krishna, acintya, och inget billigt. Lite för sinnet och intelligensen, men mycket för hjärtat.

PS: Om någon som frågar varför Krishna sände oss för att lida i denna värld, betyder det att han eller hon märkt att alla lider här i världen, och detta är ett stort framsteg. Srila Prabhupada sa att när man frågar sig "Varför lider jag?", det är då som det mänskliga livet börjar. Så istället för att tycka illa om Krishna för att Han skapat den här världen, bör man lägga märke till att detta är en inbjudan från Krishna att fortsätta till den högre världen. Denna värld är inte så dålig, för den förbereder oss för den högre världen. Innan folk ställer sig denna fråga, har de egentligen inte lidit mycket. De befinner sig i ett bedövat tillstånd, men knappt har de börjat märka att allt är lidande, när Krishna uppenbarar sig i deras liv och kallar dem genom någon religion och börjar trösta dem.

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare