Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

Relationernas konst

Relationernas konst

--  Av Swami Bhakti Aloka Paramadvaiti   -- *


Andligt liv är läran om underbara relationer som baseras på kärlek. Ett av de grundläggande problemen i vår värld är att vi knappt har några goda och kärleksfulla relationer. Detta är också anledningen till att vi söker befrielse från den materiella existensen och försöker nå en högre sanning. Vad vi önskar är verklig kärlek och lycka. Vi föddes till en värld där relationer inte grundas på respekt. Många är helt enkelt nummer, kunder eller njutningsobjekt. Barn lyssnar inte på sina föräldrar, och föräldrar respekterar sina barn endast om de kan vänta karriär och framgång från dem. Knappast någon bryr sig om de äldre. Kvinnor får uppmärksamhet bara om de är sexuellt attraktiva. Ledare respekterar inte sina väljare. Regeringen bryr sig inte om invånarna, och polisen är tillsatt framförallt för att skydda de rikas egendomar från dem som inte har något. Men vi försöker fortfarande förstå den kärlek som kan förena själar med varandra.

I vedaskrifterna kallas den andliga relationen för nitya-sambandha, den eviga relationen. Denna eviga relation kan liknas vid begreppet att vi fortfarande är vår moders barn, långt efter det att hon gått bort och lämnat den här världen. Vi känner att det finns en sorts konstant i tillvaron, fast vi i våra tidigare liv haft många olika mödrar och andra typer av relationer. Vad som än händer oss här i världen, så varar det inte för evigt. Precis som George Harrison sjunger: "All Things Must Pass". Allt måste försvinna. Medan vi söker en relation med den eviga världen, kan vi inte låta bli att fråga vad som är ursprunget till vårt medvetande och vår individualitet. Utan att få ett svar, kan vi inte riktigt förstå vad som händer runtomkring oss.

Ifall det finns bara ett exemplar av något, så är dess värde unikt. Varje varelse är unik och oersättlig. Precis som det pyttelilla blå frimärket från Mauritius som är värt tre miljoner dollar. Men det finns ändå ett problem; i vår själviskhet inbillar vi oss alltför lätt att andra inte har något värde. På det viset betvivlar vi vårt eget värde, och gradvis förlorar vi vår självkänsla. Om det inte finns någon att tacka, blir livet fruset runtomkring oss. Nu börjar vårt sinne jaga längs krokiga vägar; vi klagar på hela skapelsen, och till slut går vi helt upp i oss själva.

Vikten av att respektera

Vi lägger inte märke till vårt livs stora skatt, för vi har aldrig lärt oss respektera livet och att respektera andra. Det är absolut nödvändigt att gottgöra för denna brist, annars missar vi den stora möjligheten med det mänskliga livet. Att neka sig själv denna möjlighet är lika lätt som att putta ner ett glas från bordet. Det är därför som vedaskrifterna säger att den mänskliga livsformen är till för att finna sanningen. Jag tror att sökandet efter sanningen är den underbaraste möjlighet som finns för oss i den här världen. Att söka sanningen och leva upp till den, förvandlar hela världen till en stor fest.

Man önskar att själv framstå som en optimist, och säger ofta att allt är mycket bra, allt är fantastiskt, att allt kommer att lyckas. Bhagavad Gita låter oss emellertid uppmärksamma det faktum att vår värld är temporär och full av lidanden (duhkhalayam asasvatam). Kanske att vi idag borde säga: "Skratta idag, det blir värre imorgon!" Hur kan vi kalla det för en stor fest att bara söka sanningen? När vi kommer i kontakt med den eviga verkligheten, har vi inte längre någon anledning att klaga på de bräckliga relationerna i den här världen. Vi klagar inte längre över en kropp som enbart är materia i ständig förändring. Jag är inte kroppen; jag är en evig levande lycksalig ande. Tillsammans med mina bröder och systrar står jag i kontakt med den Absoluta Sällheten, Sri Krishna.

Alla är vi syskon

Om någon är sjuk, sitter jag på hennes sängkant och säger: "Du kommer att bli bra. Chanta bara det Heliga Namnet! Även om du måste lämna den här kroppen, chanta Guds Heliga Namn, och allt kommer att bli perfekt. Detta är ett faktum. Tänk på Gud i dödsögonblicket, och du kommer att vinna livets alla värden." En annan gång kan det vara jag som är sängliggande och någon annan säger åt mig att sjunga de Heliga Namnen och komma ihåg Herren Krishna! Så han uppmuntrar mig. Ibland hjälper vi och ibland blir vi hjälpta - och båda är underbart. Vad skulle vara fel med detta? Att trösta någon, att fylla någon med entusiasm, att erbjuda läkedom - vad kunde vara fel i känslan att vi alla är syskon? Men vi kan göra mer än att bara trösta varandra. Vi kan göra mycket tillsammans; vi kan fira, vi kan äta prasadam (mat som är offrad till Gud) tillsammans, vi kan spela musik, se en pjäs, vi kan bygga ett tempel eller meditera, och vi kan ge varandra goda ider om hur man bör handla på ett lämpligt sätt här i världen. Om vi har ett gemensamt mål, om vi kan samarbeta, kommer vi att bli mycket lyckliga.

Vi är unga nu, men vi kommer att bli gamla. Varför är detta ett problem? Vill vi hindra tidens hjul från att snurra, vill vi bli bebisar igen och krypa in i moderlivet, och absorberas? Låt oss acceptera världen som den är. Låt oss acceptera vår karma. Men låt oss också förstå vad karma är för något, och vad reinkarnation är. Voltair sa: Det ligger inget konstigt i att födas på nytt, om vi betänker hur speciellt det är att födas bara en gång. Tyvärr vet den vanliga människan inte särskilt mycket om själens natur; han kan känner inte att varje människa och varje djur är vår broder. Människor är stora experter på att döda, men de bryr sig knappt alls om hur man formar relationer med andra. Om det fortsätter på det här viset, kommer vi att få ännu större problem i framtiden, och vår kultur kommer att förstöras. Men det är möjligt att leva på ett annat sätt.

Att nå godhetens plan

Genom att höja sig över okunnighetens och lidelsens kvaliteter till godhetens kvalitet, kommer våra relationer att gynnas. Men det är praktiskt taget omöjligt att nå godhetens plan utan en djupare erfarenhet. Den kan nås endast om vi har någon andlig erfarenhet, om vi vänder oss till Gud. Detta åstadkoms genom att man sjunger de Heliga Namnen när man utövar Mahamantra-meditation och utför kärleksfull tjänst till Gud genom bhakti yoga. Utifrån mina erfarenheter kan inte transcendental kärlek uppnås genom att närma sig på något annat sätt. Jag säger inte att det är den enda vägen, men den fungerar; den är framgångsrik och glädjefylld. På godhetens plan förmår vi att skapa uppriktiga relationer och göra vår existens till en positiv och användbar erfarenhet.

Vi måste sluta att orsaka problem för andra, och vi börjar med vår partner och våra barn och våra syskon. I vårt samhälle grälar till och med nära släktingar och vänner allt som oftast. I den vediska kulturen respekterar syskon varandra väldigt mycket. Den speciella dagen för syskondyrkan är en viktig familjehögtid. Sådana gånger brukar systrar ge sina bröder en liten gåva. De knyter några färgade band på deras handleder och ber att Gud ska skydda och välsigna dem. Brodern gör det bästa för sin syster, särskilt för att skydda henne. Om en kvinna inte är gift men har en bror, kan hon vara säker på att det finns någon som tar hand om henne. Den unge mannen kommer inte att lämna hemmet, han kommer inte att gifta sig, förrän hans syster är gift och han är säker på att hon är i goda händer. Detta är ingen teori; så är det än idag.

Varje relation är viktig

Om du försöker nå en fin relation med Gud, börja då med att försöka ha goda relationer med alla. Ifall du vill se Honom, försök då att leva så att Han vill se dig. Om du behandlar alla omkring dig som bror och syster, kan du se Honom i dem också. Detta är den andliga utvecklingens kultur. Eftersom vi aldrig fått lära oss detta, måste vi lära oss det nu. Det finns många som inte ens respekterar sin egen mor. Modern sitter hemma och gråter medan hennes son tar droger i parken. Vilken sorts relation är detta? Från den vediska litteraturen och relationen med hängivna kan vi att lära oss hur man skapar goda relationer med människor omkring oss. Låt oss lära vad vi måste göra för att förstå vad kärlek är. Varje relation är viktig. Vad fint om vi kunde sjunga och dansa tillsammans för Krishna! Vad fint om vi kunde dela vårt hem med andra och ingen behövde slåss med andra! Alla kan känna sig hemma. Problemen börjar först när någon känner att han måste gå. Anledningen till att så många människor fjärmar sig från den andliga församlingen är för att de inte kan vara i illusionen och därför att vi inte låter någon förbli fånge i den materiella världen.

Vi längtar efter sällskap med uppriktiga människor som vill kämpa mot illusionen, som vill vara sanna vänner med alla. Detta betyder inte att man måste ge upp familjen, eftersom vi kan leva ett äkta andligt liv inom familjens ram, även om vi också behöver en transcendental gemenskap. Vi behöver en relation med Ishta-dev, vårt hjärtas Herre. Att söka efter en relation handlar i grunden om att finna en relation med Honom. Vem är min Herre i den här världen? Vem vill jag lyda? Vem borde jag dyrka? Vilkas lycka blir min lycka? Utan vårt hjärtas Herre känner vi oss ensamma, även om det är fullt av folk runtomkring oss. Vi kan inte leva lyckligt utan Gud, eftersom vi behöver Honom. I den materiella världen försöker jag att vara min egen herre och skulle också gärna bestämma över dig. Och du tänker på samma sätt. Det är så här som de ständiga bråken och krigen präglar våra liv.

Självständighet och individualitet

Enligt hängivenhetens lära, är du likt en hund om du inte har en mästare. Detta låter tungt, men skrifterna säger så. Många hundar vandrar omkring på gatorna och ingen bryr sig om dem. Om du ser dem i ögonen, kommer de viftandes på svansen och ser på dig som om de frågade: "Vill du bli min husse eller matte?" Vi skyndar oss vidare och hunden hänger sorgset med huvudet: "Ingen behöver mig." Om vi inte har en mästare, om vi inte finner vårt hjärtas Herre, för vilken vi verkligen är viktiga, då kan vi vara både intelligenta och rika, men det spelar ingen roll, för vi är fortfarande ensamma och går omkring i världen utan inre frid.

Nu utmanar oss den moderna psykologin: Vill du predika brist på självständighet? Vill du att jag ska förbli svag och inte ha någon självkänsla? Skulle du beröva mig min individualitet? Mitt svar på detta är, att det skulle jag aldrig göra. Men nivån på ditt medvetande visar sig i hur du väljer din herre och mästare. Du kvalificerar dig genom hur du väljer din partner, hur du fostrar dina barn och hur du tjänar högre ideal. I vår filosofi beror utvecklingen hos en individ på vad han eller hon respekterar, vilken id han följer. Idealen kommer med de människor som följer dem. När vi respekterar gurun, dyrkar vi honom inte som en individ, utan som et väsen, som ett tryggt bidrag i vårt liv. Denna kärlek är till sist ämnad för vår Högste Herre och Mästare. Kanske vi har en personlig lärare som är tempelförståndare eller sannyasi, men vi kan ha många instruerande andliga mästare, siksa guruer, och vi kan älska dem alla. Om Herren Caitanya Mahaprabhu är din mästare, ditt hjärtas Herre, kommer varje guru att vara din mästare.

En hängiven är aldrig ensam. Han har ingen tid att känna sig ensam. Och om han ändå gör det, vad kan han göra? Han kan gå ut på gatan och bjuda in människor, eftersom världen är full a människor som inte vet vart de ska ta vägen. De går på bio, barer och kasinon, hopplöst sökande efter någon som uppriktigt ska säga: "Jag älskar dig." Om du känner dig ensam, gör då något för andra. Ibland klagar människor: "Jag är fattig, ingen älskar mig, ingen bryr sig om mig." Då frågar jag: "Tror du inte att det finns andra i ännu värre situationer?" De svarar alltid: "Jo, jag vet". Då undrar jag: "Varför klagar du då? Gå och hjälp dem, för om du hjälper kommer du att upptäcka att också du får all sorts hjälp."

Kärlekens hemlighet

Detta är kärlekens hemlighet. Du måste ge vad du vill ha. Det är så enkelt. Om du längtar efter kärlek, ge kärlek. Om du säger att du inte har någon kärlek, fråga din mästare och han vill ge dig mer än du kan bära. Om du vill ha kunskap, ge då kunskap till andra. Om du vill a vänner, var en vän för andra. Men vi har fortfarande samma problem. Vi är lite tröga, eftersom vi i lidelsens och okunnighetens kvalitet bara teoretiskt kan uppskatta denna information. Saken är den att vi måste leva vårt liv på ett annat sätt. Det är Mahamantrat Hare Krishna, som hjälper oss igenom denna förändring. Sjung detta mantra, och många underbara och mystiska saker kommer att hända dig; du kommer att få all kraft du behöver. Godheten själv kommer att rädda dig. Om det är kallt, finner vi skydd i ett varmt rum. Om vi är hungriga är en stor tallrik mat räddningen. Om vi söker efter en riktig vän och vägledare, är det Mahamantrats Heliga Namn och Krishnas hängivna som ger oss fullständigt stöd.

Vi är inte särskilt intresserade av människor, för vilka det andliga livet endast är ett trevligt sätt att fördriva tiden på. Naturligtvis älskar vi dem; vi är glada att de sjunger Hare Krishna-mantrat och äter prasadam. Men vi söker gärna gemenskap med de hängivna som tar på sig ansvaret för att hjälpa andra, som är villiga att bli andliga ledare. De är inte vettskrämda inför att ta det ansvarsfulla jobbet som människa. De är inte stolta, men redo att ge den största skatten till andra. Krishnas Heliga Namn är så kraftfullt, att det kan förvandla alla till andliga mästare. En anspråkslös hängiven förstår detta. Den verkliga andlige mästaren är allas tjänare - en tjänare till tjänarens tjänare - och han är lycklig om han kan tjäna andra.

Om en allvarlig sjukdom härjar i landet, kallar man på läkarna för att bota de sjuka. Om osäkerheten på grundläggande mänskliga värderingar orsakar lidande, måste brahminerna kallas för att ge mänskligheten andlig kunskap. Min Gurudeva, Srila Prabhupada, vigde sitt liv åt detta. Brahminerna är samhällets ryggrad. Det är därför som de hyllas i Vedalitteraturen. Vi måste alla bli kompetenta tjänare för mänskligheten. Men för att bli brahmin, måste vi lära oss några väldigt viktiga punkter: vi måste lära oss att sjunga mantrat från djupet av vårt hjärta och vi måste leva på ett reglerat sätt genom att undvika all oönskad verksamhet.


* Artikeln är baserad på ett föredrag av Srila B.A. Paramadvaiti i Ungern,
Nandafalva Mela 2002.

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare