Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Paramadvaiti Swami
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Paramadvaiti Swami
Vrinda Sunday Chats
Srila B.A Paramadvaiti Swami

Paramadvaiti Swami
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Vrinda on Youtube
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

Paramadvaiti Swami
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Eco Truly Park
Ett unikt ekologiskt projekt
grundat på den urgamla
vediska filosofin.

Vrinda on Youtube
Vaisnava Internet News Agency

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

UR SKRIFTERNA

"Den levande varelsens sanna intresse består av att ta sig ur den okunnighet som tvingar honom att utstå upprepad födelse och död. Den enda utvägen är att överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet genom Dennes representant. Utan att utföra hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, Vasudeva, kan man omöjligtvis bli helt obunden av denna materiella värld, och inte heller kan man på något sätt erhålla verklig kunskap."

(Srimad Bhagavatam 4.29.36-37)

Läs mer om...


Kärleksfulla relationer

- sammanfattning från chatten med Guru Maharaj 1 oktober 2002 -

Det är underbart att än en gång få träffas på detta sätt genom Srila Rupa Goswamis nåd, och givetvis vår frälsare Srila Prabhupadas nåd. Mitt liv har sin mening genom nåden från min andlige mästare och genom att ni alla finns.

Att kontrollera sinnet är något extremt svårt, vilket Arjuna redan bekräftat, och att bara vara oupphörligt engagerad i hängiven tjänst, bromsar upp detta galna sinne. Temat i dag är relationer, så det är av högsta vikt att lära oss göra våra relationer perfekta. Krishnamedvetande är läran om relationer - kärleksfulla relationer. Vi är här för att lära oss kärleksfulla relationer, med ambitionen att ha kärleksfulla relationer, tänk dig, med Gudomens högsta Personlighet! Därför är det oerhört viktigt att fullända våra relationer.

I Upadesamrta ger oss Rupa Goswami de grundläggande normerna för alla typer av relationer. Han gör skillnad på personer, baserat på deras andliga mognad, men det finns ingen skillnad när det gäller att vara extremt kärleksfull mot alla. Skillnaden är, att mot den som är mindre mogen än man själv, räcker man ut en moderlig eller faderlig hand. För en person som befinner sig på samma nivå, räcker man ut sin kärlek på en broderlig och systerlig nivå, och för en person som nått långt i mognad, som inte har relationen att kritisera, och som uppskattar det sätt på vilket det Heliga Namnet kommit till oss, en sådan person uppmärksammar vi med stor respekt, kanske till och med tar vår tillflykt till honom/henne som vår siksa guru. Givetvis är det denna typ av mogna person som får kärleken till min guru och till Krishna att växa; i annat fall är det bättre att hålla en viss distans till sådana personer, som är avancerade i kunskap men som saknar känsligheten för tillståndet hos min egen lilla planta av bhakti.

Men vänlighet och respekt, att tycka om och inte oroa andra hängivna, är en mystisk andlig regel och sunt förnuft. För att hjälpa dem att inte glömma dessa visa instruktioner av Srila Rupa Goswami, finns seden bland de hängivna att tilltala varandra med mycket stora ord som prabhu, raja, maestro, mathají, didi… Detta är mycket stora ord. I Indien skulle en bror kunna dö för att skydda sin syster, inte som här i väst där systrarna ibland befinner sig i fara för sina bröder.

Och föreställ er modern… Min mor är den heligaste som finns näst efter Krishna och den andlige mästaren, ja faktiskt egentligen före Krishna och den andlige mästaren. Hon är den första som jag känner, och om jag idag dyrkar Krishna och min andlige mästare, så är det på grund av min mor. Därför, om jag kallar någon kvinna för mathají, betyder det att jag praktiskt taget kastar mig ner för hennes fötter. Och detta är det som är passande. En gentleman borde se på alla kvinnor som om det vore hans egen mor, med undantag av hans egen fru. Sin fru bör man betrakta som en av Krishnas gopier, som Krishna i sin nåd satt under vårt beskydd.

Vad ska man säga om ordet prabhu? Det finns tillfällen då de hängivna vänder sig till själva Gudomens Personlighet med tilltalet Prabhu. Eller Mahaprabhu. Mahaprabhu betyder Herren Krishna i kombination med Maha Bhava, Srimati Radharani, Hladini Sakti i Herren Caitanyas personlighet. Alltså betyder ordet parbhu inte bara mästare, utan snarare representanten av den Högste Mästaren. Vilket är då det lämpliga bruket av dessa ord i våra dagliga relationer, där ofta lidelsen och okunnigheten vill styra oss, och där man hör ordet prabhu uttalas i en nedvärderande ton? Vaishnava-relationer måste vara något alldeles extra, i annat fall är det inte mycket till Vaishnavarelationer.

En person som kommer till ett tempel och lägger märke till dåliga relationer mellan de hängivna, känner sig genast illa till mods. Det som uppmuntrar en person i Krishnamedvetande, är en grupp kärleksfulla hängivna ibland dem, sådana som är entusiastiska för sin andlige mästare, för att tjäna honom och för att regelbundet ta emot nya instruktioner om hur man ska kunna fullända detta mänskliga liv, hur man ska kunna lämna Maya och hur man ska kunna hjälpa resten av världen.

Detta är det grundläggande tillståndet för att få en attraktiv församling så att andra också vill bli hängivna. Isthagostis finns för att alla med näbbar och klor ska försvara denna situation i församlingen. Alla lärjungar har rätt och skyldighet att vara sin andlige mästares representanter, och för att de ska kunna klara detta bra, måste de vara ödmjuka, strikta mot sig själva och barmhärtiga mot andra. I annat fall begränsas deras förmåga att representera den andlige mästaren i samma grad som deras begränsningar.

Fördenskull är det en skyldighet för lärjungen att bli en god hängiven så att han/hon kan vara en god representant för den andlige mästaren. Dessutom är det mycket viktigt att ledaren, eller ledarna, har ett program. Ömt och kärleksfullt måste de bekymra sig om allas väl i församlingen eller dem som närmar sig församlingen. Detta är en sann prabhu, inte någon som är så absorberad i sina egna valsar, att han/hon inte uppmärksammar de andras behov eller av någon anledning glömmer att stå upp för sin mästares sak.

Att bli en prabhu, eller rättare sagt en överlåten hängiven till sin andlige mästare, är varken en enkel eller en liten sak. Fast ingenting är enkelt i den här världen. Att vara chef för ett företag med många anställda är inte enkelt. All form av förträfflighet kräver extraordinära ansträngningar, och triumfen i livet beror alltid på en stor beslutsamhet och en stor nåd. Vi ska inte vara så säkra på nåden om vi inte anstränger oss ordentligt. Det är ju genom frukten som man känner trädet, och en tjänares kvalitet förstår man på grund av de heliga mål som han med uppriktighet kämpar för.

Med visshet finns det många nya hängivna som ännu är långtifrån att förstå allvaret i den transcendentala förbindelsen. Många kanske lider och flyr, och helt enkelt söker en plats där att äta och sova inte är så komplicerat som därute. Somliga flyr från droger eller sviken kärlek, medan andra försöker upptäcka vad som är de hängivnas sak för att kopiera det. Det finns allt i Herrens vina, och även så är det vår skyldighet att behandla alla kärleksfullt, för kanske - genom nåden hos någon Vaishnava - är det någon av dem som kommer att bli en sann Vaishnava. Sök inte efter grandet i din nästas öga medan du bortser fån bjälken i ditt eget öga.

Lyckligtvis har vi fantastiskt lämpliga vägvisare. Exemplen som våra Gurudevas statuerat, är helt enkelt underbara. Det finns inget sätt att tillräckligt tacka dem. Och det är lämpligt att en lärjunge försöker att vara sträng mot sig själv, på samma sätt som hans/hennes mästare var mot sig själv. Naturligtvis, till slut verkar detta som en omöjlighet, när man tänker på Srila Prabhupada, men där det inte finns försök, finns heller inget resultat. Så lyser Srila Prabhupadas exempel för evigt; att utan pengar slå sig ner bland de vilda amerikanerna, hippies och drogmissbrukare… Han tog sig an dem och accepterade dem som sina kära söner och döttrar, drog dem bort ifrån allehanda smuts. Utan minsta åtskillnad, tolererade han våra olikheter och tränade oss med sitt ödmjuka exempel. De kallade honom Swamiji och ställde sig på kö för att använda badrummet, och så många andra äventyr som Srila Prabhupada fick vara med om, men han blev aldrig modfälld. Bara ibland kommenterade han att 'predika i västvärlden är som att tvätta kol', och likafullt fortsatte han att tvätta kol under resten av sin levnad, och därför är vi här i dag. Därför är han vår Prabhu, eller rättare sagt vår Prabhupada. Prabhpada betyder en så stor personlighet att alla prabhus utan diskussion samlas för att lyssna till orden från hans lotusläppar för att rena sitt medvetande och lära hemligheterna i bhakti yoga.

Endast en prabhu har förmågan att överföra det evigt friska budskapet med nya insikter, utan att ändra innehållet. Detta är Krishnas nåd. När man kommer för att hålla föredrag och man ber till sin andlige mästare, kan man känna hans närvaro. Och ibland i förkunnelsen, kan det hända att man säger saker som man själv förvånas över att man alls nämner. Därför är en av de viktigaste sakerna för de hängivna, att ta reda på hur och var man kan ge föredrag om de Heliga Skrifterna. I detta sammanhang har Vaishnava-akademien varit ett stort framsteg, för många hängivna känner ansvar för att väl förbereda sig och ge fina föredrag om bhakti yoga.

Srila Prabhupada sa själv i introduktionen till Srimad Bhagavatam, att det transcendentala budskapet, även ofullständigt, har en absolut effekt. Man kan inte ha monopol på Krishnas nåd eller begränsa den. Bara Krishna vet var, när, till vem, och genom vem Han vill distribuera Sin nåd. Endast väldigt dumma människor vill begränsa distributionen av nåden. De säger att bara deras mästare kan ge bhakti, bara den där brabhun håller bra föredrag, bara den där hängivne sjunger vackert det Heliga Namnet. Det som de andra gör, saknar värde, eller är i alla fall inte lika mycket värt. Denna mentalitet är mycket arrogant, för endast Krishna vet vem som är Hans representant, vem Han vill fylla med kraft, vem Han vill låta vara Hans genomskinliga medium. Och hur många underbara personer har inte gett fina föredrag och uppmuntrat andra nya människor att bli hängivna, fastän ingen känner till dem. Fastän de inte finns på parampara-listan och fastän de inte skrivit några böcker. Detta medan det finns andra som till och med lyckats skriva många böcker om Vaishnavism och sedan inte klarar av att följa de fyra reglerande principerna.

Med andra ord är det en onödig diskussion att vilja hindra förkunnandet. Man borde helt enkelt uppskatta alla som försöker, och man bör själv försöka göra sitt bästa för att representera sin andlige mästare med entusiasm, tacksamhet, medkänsla och glädje. Vi får under inga omständigheter låta vårt sinne nedvärdera andras ansträngningar att få andra att bli hängivna, eller att ringakta den tro de har på någon annan mästare. Då vi begår en sådan vårdslöshet, hotas kommer vår egen lilla bhakti-planta att utsättas för flera hot, och det finns inget värre än detta.

Vi är evigt beroende av den orsakslösa nåden. Vilken märklig sak då, att när andra tycks få denna nåd, så finns det de som frågar efter orsaken! Därför är det enormt viktigt att kalla alla Vaishnaver för prabhus, mathajis eller didis. Det är inte bara en sed eller tradition som ingen begriper. Och vi måste hålla detta levande och aktuellt i vårt eget medvetande. Det som de andra tänker och känner, har ju ingen betydelse för dig. Viktigt för dig är det du tänker och känner, och om det är till välsignelse eller ej, och detta beror ju på din andliga mognad.

Srila Prabhupada sa: "Förundras inte över dem som drar sig undan dem som kommer från Krishnamedvetande - förundras istället över dem som stannar." Man måste följa de modiga själarna; dem som i sin kamp mot Maya fortsätter att förkunna i frontlinjen med det Heliga Namnet på sina läppar, Guru och Vaishnaver över deras huvuden, genom eld och vatten. Dessa måste vi följa och mot de andra ska vi ha generös medkänsla. Prabhus är ju alla de som av hjärtat accepterar detta budskap, även om de i vissa stycken har problem att förverkliga saker på ett förträffligt sätt.

Livet i templet är en stor nåd. Och en bramacarys liv i försakelse har oändliga fördelar, men inte alla hängivna har privilegiet att ha detta hela livet. Och alla tempel är inte heller lika; en del har restaurang, man har inte samma typ av byggnad som ett stort tempel med Gudsgestalter som är installerade och omhändertagna av församlingen. Ett pionjär-center med två hängivna som öppnar ett center i någon stad, fungerar inte på samma sätt som ett yoga-kloster med bramacarier som studerar Skrifterna praktiskt taget utan löpande utgifter. Inte allt är lika, och allt ska heller inte dömas lika. Bhakti yoga hos en fyrabarnsmor ser inte likadant ut som hos en sannyasi som vandrar i skogen i södra Indien. Men i Krishnas ögon är alla visst lika, och det enda Krishna vill är att se vår uppriktiga bön om Hans nåd och vår ansträngning att tjäna den andlige mästaren och mänskligheten.

Så kan vemsomhelst av oss, om Krishna så vill, få ta emot den allra största nåd, som det verkar. Den är verkligen mystisk, denna process, och om vi tänker noga på saken, är det som är det säkraste, att vi förstår mindre. Och om någon tror att han inte förstår något, är det säkert att han insett något mycket viktigt.

Må Sri Sri Gurus och Gaurangas ära alltid skina över våra huvuden, som stjärnan som för oss mot den knaggliga vägen till Vrindavan.
Må Vaishnaverna alltid vara välvilliga till varandra, eftersom vi ju är gjorda av deras nåd.
Må stolthet och avund inte fylla oss och få oss att förringa andra Vaishnaver.
Må våra Vishnu priya ashram alltid stödjas av mogna hängivna och inte av machos.
Må vrindafamiljens ära alltid vara att de hängivna alltid är ovillkorligt kärleksfulla och vänliga.
Må de Heliga Skrifternas betydelse uppenbaras i vårt hjärta, och må inte stoltheten uppfylla oss för våra kortvariga studier eller memorerade slokas/verser.
Må alla som kommer, vara välkomna när det är dags för Prasadam.
Må sjungandet av de Heliga Namnen på japa, må kirtan och bhajan i templen, förkunnelsen överallt, harinama sankirtan på gatorna runtom i världen, alltid fortsätta att breda ut sig.
Må TV-apparaterna förlora sitt inflytande över vår familj, särskilt när det gäller grihastas, och må vi istället ägna mer uppmärksamhet åt de obefläckade budskapen från våra andliga mästare eller bidragen av medveten konst från alla de håll, som t ex Osmosis Jones eller Pollos en Fuga.
Må vi alltid uppskatta försök till reformer i förkunnelsen, som t ex chattarna på internet med den andlige mästaren och sadhus runtom i världen.

Än i dag finns det människor som inte förstår att Krishna verkligen är universums Herre utan gränser och som blir mycket lycklig när han hör en vallenato komponerad till Hans ära. I Indien existerar så många stilar av kirtana. På en konsert jag hörde med den kände Anup Jolata, upptäckte jag många inslag i vallenato-stil.

Lägg inte era begränsningar på Narada Muni, bara för att Srila Prabhupada inte kom med en vina. Måna acaryer har kommit med mymodigheter för att utbreda vår Herres ära och det kommer att fortsätta att vara så. Det är underbart. Och det är möjligt för vi vandrar i en värld av prabhus som är inspirerade av Srila Prabhupada och Mahprabhu.

Jag önskar er bästa hälsa till kropp och själ och den mest extatiska förkunnelse varje dag. Låt aldrig Maya få dig på fall, och var alltid i sällskapet av prabhus, mathajis och dids, en sann gentleman eller Vaishnavi-dam.

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare