Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

PUSPANJALI FÖR EN SANKIRTANERO

Från chatten den 12 december 2002

Vrindavana, India

Mina kära hängivna,
Vänligen, ta emot mina välsignelser.

Ett blomsteroffer, en puspanjali, för att först och främst minnas den store sankirtaneron som kom direkt från Goloka Vrindavan för att förevisa en lek utan dess like, och den jag talar om är Srila Prabhupada, vår räddare. När han levde i Radha-Damodar, reste han många gånger till Delhi för att publicera sina utgåvor av Srimad Bhagavatam. Så kunde man se att han var en överlåten och beslutsam tjänare till sin andlige mästare.

För att ära sin rene hängivne, lät Krishna honom gå igenom hårda ögonblick, mycket svåra stunder, och det enda Srila Prabhupada gjorde var att fortsätta ta sin tillflykt det transcendentala målet för sina ansträngningar, för att tjäna sin andlige mästare. Srila Prabhupada hade inga pengar. När han tryckte den första delen av Srimad Bhagavatam, hade han inga pengar för att betala den. Han tryckte endast 100 kopior, och att sälja dem var det enda chansen han hade att betala tryckningen. Nu hade han emellertid redan den andra delen i tankarna, och hans sankirtan var att försöka sälja sina böcker personligen, liksom att överlämna dem personligen till landets president, ministrarna, på universitet, hos bokhandlare, rättare sagt till alla han kunde.

En resa från Vrindavan till Delhi är något mycket spartanskt och besvärligt. Srila Prabhupada gjorde den varje gång med tåg, och det är inte så att Srila Prabhupada hade en bärbar dator där han bar med sig alla sina färdiga sidor för att trycka dem. Han var tvungen att be om lån för en skrivmaskin, och hans manuskript var handskrivna, och även så, på bara två år, publicerade han ensam tre delar, var och en 400 sidor, av de böcker som fortfarande kommer till oss idag, till alla hans beundrare och aspiranter på att bli hängivna.

Han lyckades att få stöd för tryckningen av den tredje delen, genom fartygsmagnaten Sumati Murarji. Detta kanske låter som ett skydd åt Srila Prabhupada från den rika klassen, men så var det inte. I majoriteten av hamnar nekade man allesammans att stödja Srila Prabhupada. När han begav sig till Sumati Morarji, mekades han att få tala med henne, och i stället för att gå sin väg, bestämde sig Srila Prabhupada för att insistera. Han satte sig i entrn till byggnaden och satt där i fem timmar och sjöng Maha Mantrat, och alla som arbetade där insåg att de hade en gammal sadhu sittande vid entrn sedan flera timmar tillbaka. När så Sumati Morarji gick från sitt jobb för dagen, frågade hon vem den sadhu var som satt där. De svarade henne att han hade suttit där hela dagen. Rörd över detta, närmade hon sig Srila Prabhupada och frågade: " Swamiji, vad kan jag göra för er?", och Srila Prabhupada presenterade för henne de två tryckta volymerna av Srimad Bhagavatam, och han bad henne att hon skulle hjälpa honom med den tredje. Hon samtyckte, och ett år senare, efter ännu en gång av ihärdighet från Srila Prabhupada, gav hon honom biljetten till hans historiska resa. Till Förenta Staterna kom han, med endast böcker och utan andra tillgångar. Srila Prabhupadas offer av sankirtan fortsatte med stor svårighet.

Ofta visste Srila Prabhupada inte ens vad han skulle äta under dessa år, och varje öre som han fick, använde han för att betala böckerna, och hans enorma litterära verk var hans extra arbete på nätterna. Härifrån har vi fått Isopanisad, Easy Journey to Other Planets, Boken om Krishna, och Hängivenhetens Nektar, bland annat. Om ni och jag i dag kan delta i tryckningen och spridandet av den transcendentala litteraturens nektar, måste vi känna oss mycket lyckligt lottade. Vi borde dansa med väskorna fulla med böcker, evigt tacksamma, och när vi kommer tillbaka till våra tempel, där det finns gudsgestalter och fin prasadam, borde vi komma ihåg att allt detta har vi enbart på grund av Srila Prabhupadas nåd.

När jag kom, fanns ännu inga böcker på tyska, och de hängivna bodde mest i bilar, och reste runt och utförde sankirtan året runt. Vi kom bara till ett huvudtempel en gång i veckan för att lasta bilarna med de nytryckta böckerna. Historierna om extasen och om sankirtans nektar kände inga gränser. Det är samma fina historia i ett otal varianter som har fört er och mig ända hit, och ännu i dessa stunder, många år efter Srila Prabhupadas offer, har några förkunnelsesystem varierat, och det finns nya ider för att tränga igenom det moderna samhället med vår andlige mästares budskap.

Vi får inte glömma bort att vara återhållsamma och fortsätta arbeta i Srila Prabhupadas fotspår. Bekvämligheten och lättjan leder inte till kärlek till Gud, men återhållsamheten och uppoffringen gör det. Fördenskull bör vi alla se till att stå i kontakt med Harinam Sankirtan - sannyasis tempelpresidenter, administratörer - alla borde gå ut åtminstone en gång i veckan för att minnas Srila Prabhupada, och gå ödmjukt från dörr till dörr, person till person, med begäran om att få samarbeta i Krishnamedvetande för att de ska läsa böckerna, lyssna på vår musik och besöka våra tempel.

Ett personligt besök, kontakt ansikte mot ansikte, och rätt vad det är - från hjärta till hjärta - är det viktigaste för att förkunna Krishnamedvetande, det mest oförglömliga. Krishnamedvetande är något personligt. Krishna är ju Gudomens Högsta Personlighet, och Hans kärlek till oss är anledningen till att han ignorerade alla våra brister och sände oss sin rene hängivne, Srila Prabhupada för att rädda oss.

Man borde ha litteratur. Om det inte finns, nå så låt då trycka den. Presentera din andlige mästares mission, bjud in människor till en plats där du än en gång kan presentera vårt livs nektar - Srila Prabhupadas böcker. Livet och andan i ett tempel, är de dagliga lektionerna i Srimad Bhagavatam, Bhagavad-Gita och Caitanya Caritamrita. Det som är typiskt för ett möte med vaishnaver är just lektionerna i de heliga skrifterna. Människor samlas ju överallt i världen, när som helst sedan urminnes tid, men inte bara för att läsa uppenbarelseskrifterna, utan för att spekulera. Vi behöver inte mer av denna spekulation, vi tillbringar redan kalpas med att spekulera. Nu kan vi ta emot och sprida ren nektar, sabda brahma det transcendentala ljudet, något som slår sönder hela okunnigheten och får oss att känna skam, om det ännu finns demoniska kvaliteter inom oss.

Så ni stora sankirtaneros, låt inte någonsin mer ert livs maraton leda till missmod. I slutändan är det som gör livet lyckligt, är inte det som vi tar, och inte heller det som vi får, utan det är det som vi kan ge, det vi kan skänka, den uppmärksamhet vi kunnat ge andra. Där finns den transcendentala njutningens föda för att komma från tungans medvetande till maha prasadams medvetande och till alla pizza-fans som inte glömmer att offra pizzan innan den äts.

Det finns inte ett enda ögonblick när vi kan leka med det mänskliga livet, och livet är att förkunna, systematiskt eller ej, men att förkunna. Man kan förkunna med en katalog för seva, och presentera lösningar för alla mänsklighetens problem, eller man kan helt enkelt kliva på en buss med en enda liten folder och be människor att de ska läsa den, och man kan inbjuda dem och ordna templen för mottagningen som inträdet i Vaikuntha. Det finns alltså inget sätt att undvika ansvar, på samma sätt som det inte finns något sätt för en mor att neka sitt barn fullständig och fortsatt uppmärksamhet.

Att förkunna betyder att bjuda in nya barn, nya bröder och systrar som är så förtvivlade som du, att få träffa hängivna och sanna vänner, att hitta en tillflykt och en transcendental uppgift.

Jag för min del tycker inte om den materiella världen, jag tycker inte ens om templen och det mediokra samlivet med nykomlingarna och skojarna som nästlar sig in bland dem, men det finns inget bättre än detta. Srila Bhaktivinoda Thakur sa att ibland så verkar samvaron med några hängivna som outhärdlig, men han sa att man måste stå ut med den likafullt, eftersom det inte finns något bättre än de hängivna, trots deras brister eller omognad. De accepterar åtminstone den Högste Herren och att man måste följa principer. De accepterar åtminstone teoretiskt att man måste kväsa det falska egot. De kan åtminstone förstå att det finns ett ansvar, karma och reinkarnation, och de kan åtminstone tala om Srila Prabhupada och inte om Charlie Chaplin. De accepterar åtminstone att man borde tjäna andra, även om de glömmer det ibland, och förutom detta ibland dem kan man finna verkliga helgon också, personer som är redo och mycket överlåtna. Dessa vänner till de stackars själarna, som alltid har tid för de olyckliga och till och med de mediokra blir ibland förträffliga. De blir bättre genom en god gemenskap, inser det vackra det innebär att vara en överlåten och tjänande hängiven, och att allt bråk och lättja är emot hans egna intressen.

Så är sankirtan instrumentet för att familjen ska växa, utökas med hängivna, för att öka vårt ansvar, öka vår huvudvärk och öka våra andliga framsteg. Ett barn är älskat av sina föräldrar även när det blir sjukt, eller hur? Så älskade Srila Prabhupada även oss sjuka när vi kom till hans mission.

En sankirtanero är en kärlekens budbärare. Ensamheten hos en eremit som söker en grotta för sin egen befrielse, kan inte jämföras med den själ som bär budskapet om Herren Caitanyas kärlek till varje plats dit Krishna låter honom komma. Den ensamma bhajan var inte vad Srila Bhaktisiddhanta Saraswati Thakur var så förtjust i. Han tyckte bäst om den intensiva kampen för att alltid vara på plats, som transcendentala brandmän för att släcka den materiella världens brand.

Så jag bjuder mina ödmjukaste vördnadsbetygelser och vill vidröra fötterna på alla de transcendentala brandmän som har inspirerats av Srila Prabhupada i hela världen. Ja söker deras välsignelser och ber Krishna att jag ska kunna leva ett liv utan att såra eller förorätta dem, och om jag gjort det i något ögonblick, att de är så vänliga och förlåter mig. I denna Kalis tidsålder, i denna konfliktfyllda värld, är det alltid svårt att vara så älskvärd som vårt ideal är. men den som är en hängiven, en sankirtanero, en förkunnare, bör visa stor uppskattning gentemot sina andliga syskon och på samma gång fortsätta den kamp som vår andlige mästare gav åt var och en av oss.

Jag vill också påminna er här om den store sankirtaneron Srila Bhakti Bimala Harijan Swami Maharaja. Syamal Krishna prabhu känner bättre till alla historier om denne sankirtanero som vandrade på Colombias gator i sträng återhållsamhet som ett värdigt kärl för Srila Prabhupadas kärlek, och därför blev han den förste andlige mästaren av vaishnaver i Colombia. Vi är inte särskilt kvalificerade, det tar många liv i kärleksfull tjänst för att man ska kunna kvalificera sig lite, men det är ett faktum att förkunnandets stränghet leder oss till välsignelse. Srila Atulananda påbörjade nyligen förkunnandet i Chile, han klev varje dag på bussen, tänk er vår poet och pandita, och det är inte länge sedan, och fördenskull har vi i dag en fin vaishnava-mission i Chile.

Med dessa ord slutar jag min puspanjali, mitt blomsteroffer till alla sankirtaneros, de fattigas vänner, önskningarnas träd.

Alltid er välönskare,
Swami BA Paramadvaiti

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare