Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

Hur man kan vara mästare och samtidigt förbli lärjunge

Hur kan man vara mästare och samtidigt förbli lärjunge? Det är hela hemligheten, det ser man om man förstår något. Jag tycker om exemplet med kirurgen: Om han studerar men inte praktiserar är han värdelös, och om han snarare känner sig som en mästare än är det, övar han sig inte längre och kan skada patienten, eller ännu värre han dödar patienten. Tillståndet hos den som predikar är ännu känsligare, eftersom det inte bara är hans arbete som är viktigt, utan även hans uppträdande. En predikant måste vara ett föredöme 24 timmar om dygnet, eftersom att predika handlar om att sköta om andra men uppriktighet och omsorg, inte bara lära några verser.

En lärjunge kan inte gå förbi sin Guru, han bör känna sig som en dumbom framför Mästaren, men han bör vara modig att representera honom som om det vore han själv. På så sätt är man Guru när man är lärjunge. Att inte ha överlämnat sig till sin Guru, gör bara en bara till en gycklare som förkunnare. Varje stund visas prov på detta, man känner sig oförmögen, men utan att fästa avseende vid det, blir man förmögen.

Det är så fint att tala med er, för utan att ni vet om det är ni ju Srila Prabhupadas representanter. Detta är sant, för vem som än predikar; vem representerar ni? Det var Srila Prabhupada som bjöd in oss till den här familjen. Han var mycket fin och bad om något mycket högt, ja krävande för vårt väl. Också ni själva ber mig om detta just nu, och så representerar ni honom och jag känner mig skyldig att för hans kärleks skull representera honom väl inför er, men det är mycket svårt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill tjäna min Guru väl, men den materiella energin gör det svårt. Men kärleken från Srila Prabhupada och er fortsätter att vara min livsluft och mina Hari Katha-ord liksom den enda anledningen att existera. Så jag bekänner för er, att från Gurun i mig finns bara den oändliga nåden han bemyndigade mitt liv med, och att han förde mig i kontakt med dem som brinner för att tjäna sanningen. Dessa är de som räddar mig, de är mina sanna vänner.

Hur blir man en verklig lärjunge? Detta är nyckelfrågan. Svar: Bara genom att följa sin Mästare, stå till fritt förfogande för andra och detta nästan utan något privatliv. Framför allt om man är en Sannyasi eller med en Sannyasis medvetande, bör man inte ha ett privat liv, inga privata pengar förutom för att få det att gå runt, inte heller privat tid, eftersom akutläkaren alltid är tillgänglig och bara detta gör oss lugna. Och sadhana, föredömet, förkunnandet, de inre och yttre hängivna; allt detta är vår förhoppning att få tjäna förbehållslöst. Tjäna med beslutsamhet. Att tjäna mot betalning är ingen tjänst. De hängivne utför sin tjänst, och om något kommer honom till del som en gåva, använder han också detta för Krishna. Många själar vill förhandla med Gud, men den sanne lärjungen gör inte så. En Sannyasi gör det sannerligen aldrig. Sannyasin är öppen i allt. Civilt självmord, det är fint. Du dör för världen, men lever ännu för att tjäna både dag och natt. Det är verkligen det som är målet med Vrindavana.

Mahaprabhus budskap. Självmordsskvadronen är en skvadron av Sannyasier eller ett överlämnande likt en sannyasis. I verkligheten är detta den ögonblickliga befrielsen. De tokiga tänker att så förlorar de något, förlorar belöning, förlorar nöjen, men de vet inte att om de inte bestämmer sig snart, förlorar de snarare befrielsen. Så föds de liv efter liv genom att tugga om samma sak. Så beklagligt! Därför har sannyasin, eller rättare sagt den hängivne, mycket medlidande med dem som lider såsom han själ led tidigare. Lärjunge är förkunnare i de flesta fall, utom när Mästaren skickar en att hjälpa på annat sätt såsom Nayananda das Babaji Maharaj.

Endast kärlek kan åstadkomma en god förkunnelse. Att lära sig förkunna är att lära sig att verkligen älska, att ha sant medlidande. Ägna sig åt sanningens besökare. Göra inbjudningar och program för att människor verkligen ska komma. Göra istagosthi för att organisera församlingen på ett kärleksfullt och familjärt sätt. Gurun får varje lärjunge att känna sig som den viktigaste och mycket älskad. Så får också förkunnaren besökaren att känna att han är mycket välkommen hit och inte slutar komma. Man måste lära sig lyssna på människor och säga dem det som Srila Prabhupada lärde oss. Det är arbete - ibland tungt - det är något emot vårt ego - vår lättja - vår likgiltighet inför de andras lidande, men bara så blir du en lärjunge, bara så blir du Guru, genom att förkunna, förkunna och organisera något.

Vill du ha mer hängivenhet? Nå, så förkunna då mer, var noggrannare, renligare, arbeta mer. Däri ligger den verkliga extasen, i den dagliga tillämpningen. Ett fortsatt andligt liv är ett liv i medkänsla. Där förlorar man inte modet, utan medkänsla förlorar man snabbt entusiasmen. Inte heller orkar vi stiga upp och göra något. Men om i vårt sinne bor 5, 10 eller 100 personer som vi ägnar oss åt för ögonblicket för att de ska bli hängivna, finns inga tråkiga ögonblick, vi är ju inte tråkiga.

Den som inte känner något för andra, förstår inte sin Guru och än mindre Srila Prabhupada. Rättare sagt, han förstår inte ens varför han själv är här bland oss. Det är naturligt för en som ar hängiven Sri Krishna att vara Dina Bandhu, de fattigas vän som vill hjälpa de fattiga. Han vill inte ta något från dem, bara hjälpa dem. Den som vill utnyttja andra, manipulera dem, eller vila medan andra sliter i sitt anletes svett, är ingen hjärtats förkunnare. Den som vill öppna sitt eget hjärta till100 % för andra, ett hjärta med kärlek till sanningen är den perfekte förkunnaren.

Det bästa av var och en, det enda bästa, det är det som jag vill för er alla. Och för detta talar jag så hårt för att ni ska känna mitt hjärta och så bör ni förkunna i era klasser och personliga föredrag. Det är bara korta minnespunkter och av att känna er närhet. Förkunna till slutet. Dö i förkunnandets strid med de Heliga Namnen på våra läppar, bara så är man utan tvivel hos Krishna. Förbli absorberade i Krishna lila är fint, men vem har sitt sinne för det för ögonblicket, om det inte sker på ett naturligt sätt? Att studera varje dag är viktigt, men det är förkunnandet som ger lust att bli mer kunnig och tjänare för att inspirera andra. Den dag vi förstår något från det vi läser är den dag då nåden sänker sig ner till dig från ovan och inte ett resultat av ett livligt sinne.

Jag önskar er mycken styrka och renhet och förlåt min oförmåga att tjäna bättre. Som Srila Sridhar Maharaj sa: "Ett alltför upphöjt budskap, men en alltför otillräcklig budbärare" Väl applicerbart på mig, men även som sådan accepterade min Gurudeva mig som sin tjänare, och jag ber att arrogansen aldrig må dra mig bort från hans tjänst, och inte heller från att tjäna er i detta behagliga sällskap.

B.A.Paramadvaiti Swami

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare