Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

NEKTAR FÖR DECEMBERMARATON

- Sammanfattning av chat med temat: Om detta vore vårt sista ögonblick .


Vrindavan, Fredag 6 december 2002

Kära hängivna,
Vänligen, ta emot mina välsignelser och en stor kram från Vrindavan Dham.

Srila Prabupada lärde oss att leva i ett medvetande som om detta vore vår sista dag. Tendensen i våra liv är att vi invaderas av ytlighet, och Krishnamedvetande som praktiseras rätt, är medicinen mot just denna ytlighet. Två bröder kan hålla på och slåss, men om de i detta ögonblick inser att en av dem ska gå och aldrig mer komma tillbaka, så kommer de genast att sluta slåss och i stället omfamna varandra som aldrig förr. På samma sätt är separationen, eller hotet om separation, en fantastisk medvetandegörare. Den får oss att reflektera över allt.

Srila Bhakti Raksaka Sridhar Maharaj jämförde överlåtelsen med att kasta sig ut i det okända, och lämna bakom sig den falska säkerheten som finns i denna värld av karma och jana, d v s fruktbärande handlingar med dess återverkningar, och kunskap. Den värld där du kontrollerar, eller rättare sagt tror dig kontrollera, det du gör. En värld av skepsis, av mentalt analyserande, av kalkylerande kring för- och nackdelar, av galenskaper jag kan rädda mig från genom min intellektuella styrka. Medan karma och jana bedårar oss, kommer överlåtelsen endast att vara teori och smaken av bhakti, hängivenhet, kan inte manifesteras fullt ut. Plötsligt får vi ett gratis smakprov, en skymt och en aning, som en inbjudan till all färg i Bhaktis värld, men sedan en osäkerhet, ensamhet, på grund av vår egoism.

Så är överlåtelsen ett botemedel, men det krävs ett gigantiskt mått av tro för att acceptera det i hjärtat. Och Gurun och Vaishnaverna är rösterna från det oändliga, som försäkrar oss och uppmuntrar oss: "Hoppa! Kasta dig ut! Mayas tiger kommer snart ifatt dig! Hon kommer att sluka dig än en gång! Hoppa! Oroa dig inte! Du kommer att bli väl mottagen! Herrens kärleksfulla famn överger inte dem som vågar något för Honom. Överlåtelse betyder ju att utveckla bästa möjliga kvaliter. Försöka att vara den person du helst skulle vilja möta, och detta betyder att skynda sig bort från alla sämre ider eller uppfattningar.

Mayas värld har miljoner sämre och underlägsna ider och begrepp. Vanligtvis, när vi tror oss avancera i den materiella världen, byter vi helt enkelt en sämre uppfattning mot en annan sämre. Från en fördom till en annan. Från en sekterism till en annan. Från en galenskap till en annan. Alltid trogna våra grundläggande böjelser som betingade själar. Uppfattningar som influerats av ateismen, eller av vår avundsjuka mot Gud själv. Överlåtelse är ett smycke, och den som försöker att överlåta sig till Krishna och hans hängivna, blir omedelbart själv till en ädelsten. I början en sten i oslipat skick, men vaishnaverna är duktiga stenslipare med sina konferenser och sin disciplin.

Så finns det automatiskt framåtskridande i gemenskapen med de hängivna, och när vi verkligen tar vår tillflykt till vår andlige mästares instruktioner, så kommer ett smycke av gnistrande kristall att bli synligt - det smycke som heter Bhakti från vårt hjärtas allra innersta.

När man går på Vrindavanas gator, översvämmas jag alltid, den ena gången efter den andra, av en känsla av tacksamhet. Det är så lätt att glömma det man har, eller att man måste uppskatta det man har. Att när jag hör om någon hängiven som fallit, eller ett annat talesätt som lyder: "Man vet inte vad man har, förrän man har förlorat det". Detta skrämmer mig ordentligt: Hur är det om man själv, för att få allt, förlorar uppskattningen för det gudomliga, och än en gång börjar bli mentalt nyfiken på världen av exploatering? För att uttrycka det rakt på sak: Jag har sett att många hängivna, från många missioner, och d inte bara vår egen, har halkat omkull av den anledningen att de börjat kasta lystna blickar på gräset på den andra sidan, som om gräset inte skulle vara detsamma.

Livet är som det är, och överallt är det tapasya. Tapasya med uppriktighet betyder framåtskridande, men en otacksam mentalitet med en benägenhet att utforska eller exploatera de resurser som omger en, med spår av egoistiska intressen, kommer att göra att man misslyckas. Vaishnavakulturen, den Högste Herrens undervisning, betonar sökandet efter sanningen utan några materiella kompromisser. Den absoluta troheten till de andliga idealen och till de löften som hör till, föreskrivna plikter som utförs med entusiasm och med hårt arbete för att bli perfekt i sina plikter; detta är säkra trappsteg för att förverkliga mognaden och ta stora steg i andligt framåtskridande.

Att inte utföra sina plikter och fullfölja sina löften, placerar en snabbt i kategorin av likgiltighet, eller ännu värre oförskämdhet, tröghet, och orsak till att andra blir ledsna.

Jag har sett många hängivna som personligen var verkligt sympatiska, men som var oansvariga i sina skyldigheter gentemot templet, gentemot andligt utövande, gentemot sin familj, gentemot de löften de gett, och så hamnar de snabbt i ett fack som generellt kan kallas "de olyckliga".

Det finns alltid denna möjlighet att falla, och fallet behöver nödvändigtvis inte betyda att bryta mot principerna, då ju detta redan är höjden av att inte uppfylla plikten. I Bhagavad-Gita, kapitel 16, beskrivs de 6 egenskaperna i okunnighetens kvalitet, med början på dambho. På denna lista hittar vi högmod, vrede och hårdhet. Tänk er! De kallas demoniska egenskaper!

Självrannsakan måste alltså få oss att varje gång acceptera att vi har några av dessa symtom, att vi ännu har något starkt av det demoniska. Tänk dig varje gång som de hängivna slåss, slåss de inte för helighet, de har inget annat än ett upprört falskt ego, den gamla asuran därinne, som vill skinna och bedra oss. Det får mig att be: "Mitt hjärtas Herre, Patita Pavana, de fallnas vän, visa medlidande med mig, din hammare är också ett skydd, men jag önskar kunna lära saker och stå orubblig och tacksam för att du inte ska behöva lära mig genom dina hammare".

En andlig broder sa en dag till Gurudev Atulananda: "Det är nästan omöjligt att hålla kvar tron på en Guru under många år". Med detta ville han rättfärdiga sitt försumliga leverne. Många hängivna följer sin andlige mästares instruktioner, samarbetar lite, går till lektioner, chantar rundor, bygger ett altare i sitt hem, och sedan efter några år tröttnar de, ja det finns de som tröttnar redan efter några månader! Sedan börjar de att undersöka "vad har jag fått ut av den här processen? Jag är fortfarande här och lider".
När du frågar dig varför förändringen som Krishnamedvetandet orsakar i dig, inte är så synlig, kan du svara på följande sätt: För att du måste kämpa mycket för att få bort resten av sopberget som du har.

Då ska du inte glömma att en sann hängiven aldrig känner sig som en hängiven; han känner att han vill bli en hängiven någon dag av ren nåd. Medan den unge galningen efter att 6 månader gått, redan är övertygad om att det inte finns någon annan religiös person som han i hela världen, att det till och med inom hans hängivna familj finns få så seriösa som han, och några år senare tänker han till och med att inte heller hans andlige mästare förstår sakerna så bra som han, och detta är inte konstigt det är snarare rätt vanligt. Det är den sista fällan för det falska egot, och det representeras av Kesi, hästdemonen. Idn att jag är en duktig hängiven och att jag är en stor sannyasi eller guru, är demoniskt.

Ni känner till den lustiga analogin som jag ofta brukar använda: "Den som tror sig vara en guru, är en känguru, hoppande iväg utan att komma någonstans" tills Krishna tröttnar på denna mentalitet, framför allt när den åtföljs av högfärd och dålig behandling av andra hängivna (med eller utan anledning), och Krishna avslöjar defekten för denna person genom ett vanhedrande fall purna musiko bhava en råtta igen.

Tron är en dyrbar gåva, det är det rena oblandade suveräniteten från den mest dyrkade Srimati Radharani, och Hon förökar denna gåva endast när Hon ser att vi är orubbliga i fråga om tacksamhet och när det gäller medlidande med andra. Om detta saknas, diskvalificeras vi. Även om vi inte faller, gör vi inga framsteg. Fördenskull är denna mission en barmhärtighetens mission; att känna medlidande med alla dem som inte känner till något om Krishna. Och decembermaration är inget annat än en förevändning för att komma till den maximala mängden av människor som bara är möjligt, med nektar från vår Andlige Mästare.

December månad, där önskan att konsumera ökar bland människor, förväntan att kunna köpa något som kan göra dem lyckliga, att förtvivlat slösa sina besparingar för att finna ro från sina ständiga frustrerade begär, där infinner sig den barmhärtige hängivne med en Bhagavad-Gita eller en CD-rom om Yoga eller åtminstone med musik av prabhu Akarma, och lyckas tränga in i denna själs hem med ljud och andligt budskap, gåvor från Vrindavan, till drinkarnas hem, de prostituerades hem, slaktarnas hem, med orsakslös nåd. Detta var min Andlige Mästares anda, och för de mest hängivna, slutar inte maraton i december. Andan håller i sig under hela året, och de är mycket villiga att ta större och större ansvar, för att osjälviskt organisera distributionen av nåd. De söker tillfällen att hålla föredrag om Krishna varje dag var som helst! Och de organiserar templen på ett sådant speciellt sätt; de öppnar möjligheten till hängiven tjänst för alla själar som kommer, om det så bara finns en minsta lilla villighet att tjäna Krishna. De skapar en oemotståndlig atmosfär i templet, av en kärleksfull familj där alla har möjlighet att skapa utan vare sig fördomar eller elittänkande, en familj av nåd, Sri Caitanya Mahaprabhus värdiga representanter och Hans unika föreskrifter.

Många människor i mänsklighetens historia, som Kavir, Gandhi, Lenin och andra, har starkt predikat mot klassystemet i människosamhället, eller rättare sagt, mot den ena klassens utnyttjande av den andra, men det är bara Herren Caitanya som vetenskapligt har förklarat kasternas karmiska funktion och det sätt på vilket man kan överskrida dem och befrias från dessa karman. Till exempel; en person som begår ett brott, blir dömd för det, det är normalt och korrekt. Men tänk dig, det finns ett medvetande som är så underbart att det ger oss tillträde till karmats amnestiavdelning, där ingen annan har tillträde, men som är öppen för alla som vill, för alla som sjunger Herrens heliga namn med uppriktig längtan, och försöker tjäna Herrens hängivna.

Det som då är farligt i det andliga livet, är mest av allt okunnigheten, försummelsen, mentaliteten att vilja ha istället för att ge, och denna mentalitet är den som vi bär med oss, alla vi betingade själar. Vi skulle inte vara här för att ta, ta, ta, och bli arga om någon säger åt oss att vi måste ge, utan tvärtom. Här ursäktar vi oss med undanflykter, gömmer oss bakom andras brister, som är fallet med företagstjuvarna: när du håller på att avslöja deras lurendrejerier, börjar de bli arga och förolämpande för att distrahera och komma ifrån ämnet.

Det är ett faktum att man måste vara försiktig, och Dharma betyder att aldrig någonsin svika eller misslyckas. Det är något mycket vackert. Det är en gåva som kommer när vi lägger märke till vad Srila Prabhupada har gjort för oss, det revolutionerande som Han har gjort. Denna fina andliga familj som Srila Prabhupada har gett mig, är ett tydligt bevis på detta och gåvan av vaishnavismens närvaro i hela världen.

Jay Srila Prabhupada, det enda ljus som visat sig i den materiella världen med en så stor ömhet, så okänd, då han leder alla dem som vill bli ledda, till en mycket hemlig värld. En värld av sann kärlek.

Jag slutar här för idag, och önskar er god hälsa, mycket beslutsamhet, framgång i allt, och att Radharani och Sri Krishna bevarar er, och att ni tar väl hand om och fortsätter med den vishet som Srila Prabhupada gett oss, vars like inte finns.

En hjärtlig kram till er alla.

Goura Premanandi!! Hari bol

Alltid er välönskare,
Swami B.A. Paramadvaiti


Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare