Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Paramadvaiti Swami
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Paramadvaiti Swami
Vrinda Sunday Chats
Srila B.A Paramadvaiti Swami

Paramadvaiti Swami
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Vrinda on Youtube
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

Paramadvaiti Swami
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Eco Truly Park
Ett unikt ekologiskt projekt
grundat på den urgamla
vediska filosofin.

Vrinda on Youtube
Vaisnava Internet News Agency

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

UR SKRIFTERNA

"Den levande varelsens sanna intresse består av att ta sig ur den okunnighet som tvingar honom att utstå upprepad födelse och död. Den enda utvägen är att överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet genom Dennes representant. Utan att utföra hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, Vasudeva, kan man omöjligtvis bli helt obunden av denna materiella värld, och inte heller kan man på något sätt erhålla verklig kunskap."

(Srimad Bhagavatam 4.29.36-37)

Läs mer om...


Enkelt leverne och upphöjt tänkande


Livet i Krishnamedvetande

Vår Guru Maharaja presenterar här för oss sättet att leva för dem som är Gudsmedvetna; ett liv i enkelhet men med stor renhet i medvetandet, centrerat kring tjänsten till Gud och behovet av att kärleksfullt bidra genom att följa Srila Prabhupadas exempel.

Vi vill berätta för er att vi nu upplever förberedelser av stor betydelse på Hare Krishna Truly Ashram, den ekologiska farm som är vårt offer till Srila Prabhupada.

Ett av de viktigaste skälen, för vilka Srila Prabhupada rekommenderade oss ett lantligt liv, är självförsörjningen, jordbrukets möjlighet till självförsörjning. Srila Prabhupada tyckte inte om att hans lärjungar skulle vara hängivna snabbköpen, att de bara skulle gå dit för att köpa choklad, se på teve via djävulsantennen och dricka coca-cola. Det var inte detta som var Srila Prabhupadas vision för vår värld, och därför sa han till sina lärjungar: "Se till att kontrollera era sinnen och försök bli självförsörjande så långt ni bara kan". Herren Caitanya Mahaprabhus lärjungar har faktiskt ett stort ansvar i den här världen. Srila Rupa Goswami - en av de stora auktoriteterna i rörelsen för Krishnamedvetande - sa: Sann överlåtelse betyder inte att kasta alla sker i sjön, utan att använda sakerna enbart för att tillfredsställa Krishna". Detta är verklig överlåtelse, och fördenskull förkastar de hängivna vad det än må vara av egen personlig vinning, men de använder allt för Krishna när det är möjligt, inklusive mikrofon, gitarr, en modern lokal, stadens centrum. Vilken plats som helst där det ges en möjlighet att förkunna Krishnamedvetande, accepterar vi med glädje. Men personligen vill vi leva i Vhakrimar och äta bröden som bakats av Prabhu Vasudeva med mjöl av sötpotatis, Haribol! Och de är goda! Med mjöl av ekologiskt och hängivet odlad sötpotatis, jag kan rekommendera dem!

Vi behöver alltså ett liv i enkelhet med upphöjda tankar. En hängiven behöver inte ens ha mycket möbler, för de är bara i vägen, de kostar mycket, och många träd går det åt för att tillverka dem! Givetvis måste man använda en del möbler, men bara det nödvändigaste. I vårt konsumtionssamhälle är det emellertid så, att om folk har pengar, så vill de varje år göra sig av med de gamla möblerna och köpa nya för att kunna imponera på grannen, eftersom han också har nya möbler. Och när grannen har en ny bil, vill de ha också ha en, men en av en ännu bättre modell än hans. Hela välden deltar i en vild kapplöpning och med denna tävlan ruinerar man sina liv.

Därför var Srila Prabhupada bestämd i det fallet: "Mina lärjungar lever ett mycket enkelt liv, mycket rent, de låter inte ens håret bli särskilt långt för att inte bli alltför fäst vid något i denna värld". Naturligtvis är det sekundärt om man har långt hår eller ej, om man klär sig i kurta, om man har skjorta, byxor, vad spelar det för roll! Processen för Krishnamedvetande är en medvetandets förändring, inte en yttre förändring. Även clowner kan klä sig som Hare Krishna, men det gör dem för den skull inte till Krishnahängivna. På detta sätt sa Srila Prabhupada oss att vi borde bli självförsörjande, eller att leva på det vi själva producerar. Och eftersom Krishnas hängivna är pilgrimsmunkar och nunnor, som vandrar här i världen med den enda avsikten att hjälpa andra, är de inte här med det målet för ögonen att starta företag eller tävla med de internationella företagen. Srila Prabhupada sa till och med: Varje tempel bör vara oberoende, vi bör inte ens skapa ett stort nätverk där några tempel är beroende av andra. Nej, varje tempel måste försörjas av dess egna mogna hängivna med dess egna sannyasier, med sina egna tempel och gudsbilder; allt för att hjälpa andra.

Vi behöver inte ens fler tempel. Häromdagen var jag i Mexico i en stad där det inte fanns något tempel, men där fanns en grupp hängivna som sa till mig: "Du måste berätta för oss om Krishna". Jag sa till dem att jag bara hade ett par timmar tills jag måste åka därifrån, men det kom fler och fler människor, och de sa: "Vi vill lyssna". Alltså, mitt i stan satte vi oss ner i parken, och till slut var där fler människor som lyssnade än här ikväll i denna lokal med alla inbjudningar och alla ansträngningar som gjorts. Bara föra att Krishna ville det, på själva torget! Alltså behöver vi varken lokaler eller tempel, men vi behöver däremot medvetande - vi behöver Krishnamedvetande.

Det enkla livet är ett mycket fint liv. Vi borde vara föredömen här. Srila Prabhupada sa att vi inte borde ha ett konstgjort beroende av maskiner. Världen är ju full av maskiner och för varje dag blir vi mer och mer beroende av dem. Den dag datorerna brinner upp, vet knappast någon ens hur man talar med varandra, ingen har någon id om hur man spelar trumma, gör röksignaler, ingen vet. Man kan knappt prata, det är bara klick, klick på tangenterna, eller hur? Det är en allvarlig situation. Med andra ord såg Prabhupada att maskinerna är väldigt farliga, men om man har dem och man kan använda dem för Gud, är de också värdefulla. Till exempel förkunnar vår Pancha Tattwa Prabhu från Lima över hela Sydamerika och även Spanien, för han har den första hemsidan om Vaishnavafilosofin på Spanska, där folk kan ta del av kurser i Yoga. Och mycket snart kan man studera kursen Konfidentiell Vetenskap Om Bhakti Yoga av Srila Sridhar Maharaj. Man kan alltså praktiskt taget komma in på vaishnava-akademin hemifrån. Detta är den häpnadsväckande delen av den moderna teknologin. Men med samma verktyg och med ett enda klick, har du en avklädd kvinna framför dina ögon. Men som Herren Caitanya Mahaprabhu håller på och planerar, är det något alldeles imponerande; de hängivna kan väl bruka även denna teknik.

Jag ska berätta en historia. För många, många år sedan kungjordes följande av de stora vismännen: Om den stora mjölkoceanen skulle vispas ihop med merget Mandala, skulle man kunna utvinna odödlighetens nektar. Och alla intresserade sig för denna odödlighetens nektar, såväl stora personligheter som Brahma, Shiva och Indra, som många andra. Men berget var så tungt att de inte kunde bära det. På demonernas sida hade man också hör talas om detta, och de försökte också lyfta berget, men utan att lyckas. Så då, för första gången i världshistorien, gjorde demonerna och de hängivna en pakt. De sa: "Om vi vill tillverka odödlighetens nektar, måste vi lyfta berget tillsammans." Man gjorde alltså en pakt, lyfte berget och lyckades verkligen ta det till mjökoceanen. Det är en mycket lång historia, jag bara berättar helt kort. Vasuki deltog och hjälpte, och den Högste Herren i form av Kurma Rupa, kom också för att de sin hjälp i denna ansträngning. Och faktiskt, efter att ha vispat oceanen, sprutade Janvartari upp ur mjölkoceanen med en kanna innehållande odödlighetens nektar.

På ett liknande sätt gjorde Herren Caitanya Mahaprabhu arrangemang för att vispa i cyberoceanen genom Internet. Där är så många demoner inblandade, och i själva verket uppfanns systemet för den amerikanska militärens intressen. Men här finns också de hängivna som använder systemet för att kommunicera med alla delar av världen och hålla kurser och undervisning i vaishnavism; så konfidentiella kurser, att ingen i världen för 50 år sedan hade tillgång till detta material, med undantag av några vismän vid andliga tillflyktsorter och centra, rättare sagt; nästan ingen. Och denna vediska kunskap var varken tryckt eller översatt eller så. I dag kan du läsa Bhagavad-Gita på 50 språk på Internet, du behöver bara säga vilket språk du vill ha. Nu fattas bara quechua, men det är bara en tidsfråga innan den är här. Det är imponerande att den finns där, den fullständiga boken om den konfidentiella vetenskapen om Bhakti Yoga. Det är klart att någon kan säga: men Internet är mycket dåligt för där finns så mycket skräp Det är så sant, det finns allt möjligt skräp; pornografi, information om hur man tillverkar vapen, en mängd galna saker. Det är en bank av en nästan oändlig mängd data. Här har jag emellertid ett gott argument: skräp har det alltid funnits. Kanske inte på Internet, du var tvungen att köpa det i tidningsaffären i stället. Skräp är inget nytt i världen. Men odödlighetens nektar produceras nu med nektar från Krishna Kata och Sadhu Sanga, eller det är den nektar som kan framställas genom att prata om och tänka på Gud enbart, och genom samröre och gemenskap med rena hängivna.

De hängivna vill ha fullständig försakelse för sig själva, men när det handlar om att tjäna sin Herre, kan de till och med använda något sådant som ett flygplan! Om inte, hur kunde då Srila Prabhupada resa runt hela jorden? På12 år reste han jorden runt14 gånger, för att besöka var och en av sina lärjungar och vart och ett av templen.

Varje gång arbetade Srila Prabhupada mer: Trots sin höga ålder, bekymrade han sig för var och en av oss som en kärleksfull far, medlidsam och uppseendeväckande. Srila Prabhupada var verkligen underbar. Om Prabhupada finns inga ord som rättvist skulle kunna ära honom, det finns ingen historia, ingen jämförelse; han var helt enkelt en kärlekens underbart mirakulöse varelse.

Så kom Prabhupada också till Sydamerika. Han åkte till Venezuela, Mexico och sände sina välsignelser till världens alla hörn och lärde oss: Försök leva på det enklaste sätt, försök tillverka er egen mat och inte vara beroende av de konstgjorda industriprodukter som alltsammans innehåller gifter. För att bara ge ett litet exempel, särskilt för dem som är begivna på snabbköp mitt innersta är betryckt i förväg: Vad är det du äter?! Först och främst, allt man tillsätter som förpestar alla produkter, som är så otäckt att de dödar vem som helst. Sedan är det mängder av kemikalier som dödar jorden - innehåll som är fullkomligt giftiga. Och sedan är det strålningen som tillsatts i de varor som håller längre tid. Så har vi också genmodifieringen för att få en produkt som säljer bättre, som är större, som är finare, så att insekterna dör när de kommer i kontakt med den, liksom den som äter av den. Fyra skäl till att inte köpa mat som inte är från den egna trädgården! Men redan här börjar förgiftningsprocessen.

Nu är det etapp nummer två. Processen Brrr! Det är skrämmande. Fabriker av girighet och avund, där ingen tycker om någon, där maten är tillverkad så här: först tillsätts konserveringsmedel i förpackningen för att den ska hålla länge och för att man inte ska förlora ett öre. Konserveringsmedel, konserveringsmedel, för det måste hålla länge. Sedan, eftersom dessa produkter inte smakar så mycket, tillsätter man kemiska smakämnen! Och eftersom de inte har någon färg - kemiska färgämnen! Nu rör man runt i grytan och gör en snygg etikett med en naturlig produkt på bild, jordgubbar och så, eller hur? Men inuti själva förpackningen: rent kemiskt skräp! Och du utbrister: "Jättegott!" Naturligtvis, när det innehåller så mycket socker att det skulle kunna droga vemsomhelst, vitt socker i ohälsosamma mängder.

Detta är vår moderna livsmedelsindustri. En fara för allmänheten. Och vad är effekten? Jo, folk blir sjukare och sjukare hela tiden, trots vår socialförsäkring, sjukhus på alla håll, och en mängd saker. Rent och skärt bedrägeri.

Jag hörde en gång en mycket talande bild: Det var en person som gick på vägen och gick förbi en fabrik som släppte ut en svart rök, och han började hosta och blev genast sjuk. Han gick in på ett apotek och sa hostande: "Något för min hosta". Expediten sa:" Ja, ja - här har du en ask tabletter". Han betalade för tabletterna och gick ut och vände på asken. Men när han läste på paketet han just köpt, fick han se att företaget som producerat hans tabletter var samma företag som producerat röken där utanför och som gjort honom sjuk! Detta är en affärernas karusell. Gör människorna sjuka och samarbeta sedan för att göra dem friska! Och givetvis, för att du inte ska förlora ett öre: Öppna begravningsbyrå också, det blir perfekt. Dumbommar kommer för att handla, och det är säkert - dumbommar saknas inte.

Men om man vill ha ett "enkelt leverne och upphöjt tänkande", förstår man att man måste förändra den här världen med början hos sig själv, med vad man äter, med sitt sätt att vara mot andra, börja med meditation, med sitt eget sätt att tänka, tala och handla.

Hare Krishna Truly Ashram i Peru är en perfekt plats för att lära sig enkelhet. Här i själva Lima, Peru, har de hängivna skapat ett ekologiskt samhälle som är deras pionjärinsats, men de hängivna har redan löst ett flertal problem på ett exemplariskt sätt Särskilt för Lima är det av stor betydelse, för Lima är en osäker stad, med brist på vatten och grödor. Det är mycket svårt. Det finns mycket sand, mycket öken och många obehag.

Den ekologiska omgivningen kan lösa många av dessa problem på ett mycket enkelt och fint sätt, och vill ni bli övertygade därom, besök då Prabhu Prapana så får han förklara för er vad ett ekologiskt liv är och hur man kan bo på landet och leva i harmoni med naturen.

Egentligen är dessa städer skapade helveten för människor som helt enkelt har samlat en mängd lådor för duvor, där människor bor på 20:e våningen och inte ens känner grannen, och när man åker hissen upp, tiger alla eller tittar åt sida för att säga: "Sjunde våningen för mig", och när man kommer ner på gatan fruktar man att stöta ihop men någon när man vänder sig om. En mest löjeväckande situation! Hela världen bor där bara för att söka tillfredsställa sinnena på ett sätt som aldrig tillfredsställer, medan det på hela den peruanska landsbygden och i djungeln, finns många platser utan folk. Därifrån har folk flytt av rädsla eller av en önskan att njuta av livet i Lima-stil. Naturligtvis kan man förstå detta, för på landet finns det fina frukter, fina grönsaker, det finns bra jord och bra vatten, men det finns inte någon andlighet, för världen är utblottad på en mycket ren andlighet.

I stället kan Krishnamedvetande förse oss med ett fint liv varje stund, i varje ögonblick. Ni har sett det själva, vi slutar sjunga bara för att säga något, för att ni inte ska säga när ni kommer hem: "De sa ingenting, de bara sjöng", men om det inte vore för detta, skulle vi kunna fortsätta sjunga. Sådan är processen. För att sjunga Hare Krishna, behöver det inte finnas elektricitet; gitarr, tamburin och så klart Haribol! Och finns det ingen gitarr, spelar det ingen roll. Mridanga och cartalos är vad man använder i Indien. Ibland använder man dock andra instrument, och man sjunger inte bara mantran, utan även kärlekshistorier, om den gudomliga kärleken till Krishna.

Alla kan erfara en naturlig glädje. Denna glädje är naturlig och kostar ingenting. Många tror att det inte är värt något eftersom det inte kostar något, för de är inte vana vid att något som är bra skulle vara gratis. Detta är ett dilemma - i Krishnamedvetande är sanningen inte till salu, men folk tänker att när det inte kostar något, så är det heller inte värt något. Här har vi ett problem. Därför är det vanligtvis så att de som har gott om pengar är utblottade på nåden, för endast om det är dyrt och bara de rika kommer, tror de rika att det är värt något. Men Herren Caitanya Mahaprabhu gillade inte de rika, han var inte emot någon, men han tyckte om människorna såsom de var, gråtande efter nåd. Herren Caitanya Mahaprabhu kom, som Jesus Kristus som kom, för att predika förde fallna, för de utblottade, för " akincana goucaram", människor som var helt ångestfyllda och utan hopp, de som hade fallit och ägnade sig åt felaktiga handlingar som prostitution, och tullindrivare och alla sådana människor som levde i ängslan. Herren Caitanya, Jesus Kristus och Srila Prabhupada kom hit för deras skull.

En lärjunge till Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakur kom till västvärlden innan Srila Prabhupada. Han hette Srila Bhakti Maduria Bol Maharaj, och var den förste starke förkunnaren i väst. Men vad var det han gjorde? Han åkte till Europa och träffade kungligheterna i England, ledarna i Tyskland, Schweiz, Bulgarien, och alla länder där, med aristokratin, med universitetscheferna, och förkunnade mycket fint, han höll konferenser, men de sa alla: "Så fint, swami, mycket vacker filosofi, fortsätt så, men inget mer nu, adjö".

Under tre års tid åkte han runt i Europa och predikade för den övre societeten, och världen sa bara: "Otroligt, så fint, åh!" Kan ni tänka er, han kom att träffa drottningen av England som då fortfarande var överhuvudet för exploateringen av Indien; men inte någon förändrades riktigt. Förlåt, det fanns faktiskt en man som förvisso förändrades, den första hängivne europ som initierades av Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakur, vilkens namn var Sadananda Das. Visst, han åkte dit. Han var professor i Leipzig och han lämnade universitetet och sina studier, han packade sin väska och åkte till Indien och blev en hängiven. Han var en verklig pionjär. Ni kan läsa hans bok "Det Okända Indien", där hela hans historia finns, den är fantastiskt fin. Förutom detta, åkte Bol Maharaj till Indien och sa: "Dessa människor förstår ingenting". Då gav Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakur uppgiften till Srila Prabhupada att åka: "Åk dit och förkunna på engelska".

Prabhupada förberedde sig under flera år, och till slut åkte han. Och vart åkte han? Han åkte och satte sig i en park i New York, där det var fullt av fyllon. Han satte sig där med ett par cymbaler och sjöng:

Hare Krishna Hare Krishna
Krishna Krishna Hare Hare
Hare Rama Hare Rama
Rama Rama Hare Hare

Så sjöng Srila Prabhupada, och folk stannade och tittade; "Denne gamle man från Indien, vad gör han här?", frågade de. Några gick sin väg och sa: "Han är tokig", medan andra sa: "Vad kan det vara han vill här?", och dessa satte sig ner för att vänta på honom för att se vad han skulle säga när han slutade, men Prabhupada slutade inte. "Hare Krishna ..." fortsatte han att sjunga. När han till sist slutade och några personer fortfarande var där, väntande på att han skulle säga något, berättade han för dem om Krishna. Några sa: "Nå, så lär oss något om Krishna, vi vill veta mer", och han svarade: "Kom då! Jag bor i en lägenhet där borta".

Vid den tiden bodde Srila Prabhupada i en lägenhet som tillhörde en hippie, näst längst upp i en fallfärdig byggnad. Prabhupada hade ingenting, han hade inga pengar, han hade bara sin mästares order. Folk började komma till lägenheten, och Prabhupada tänkte: "Vem kommer Krishna att skicka till mig? Vem vill tjäna Krishna?". Och han väntade.

Man vet aldrig vem som kommer, jag förvånas varje dag. Senast i dag har jag förvånats flera gånger; någon kommer och säger: "Jag vill också tjäna Krishna". Jag frågar då: " Verkligen? Hur gick det till?" Och jag får svaret: "Tja, så och så" När ni vill övertyga någon att tjäna Krishna, förstår han det inte så bra, och när en annan plötsligt vill tjäna Krishna, frågar ni varför. "Jag vet inte, men så är det. Det är det jag vill". Det är i sanning något fullkomligt mystiskt.

Prabhupada väntade då, "få se vem Krishna skickar till mig". Så en natt frågade Prabhupada efter en konferens: "Finns här någon som har en skrivmaskin?" En ung man svarade att han hade en. "Skulle du kunna hjälpa mig med en del skrivarbete på maskin?", frågade Prabhupada, och grabben svarade: "Javisst kan jag det". "Kom då i morgon så ska jag ge dig det", sa Prabhupada. Vid den här tiden hade Prabhupada ett rum på andra våningen. Så nästa dag kom då killen och knackade på dörren. "Har ni någon ni behöver skriva?" "Ah!", utbrast Prabhupada, "Otroligt, du kom! Kom in! Här har jag lite grann". Och så överräckte han en enorm bunt med papper. Killen gjorde stora ögon: "Allt detta?!"

Vet ni vad? Han skriver fortfarande. Prabhupada gav honom så mycket jobb att i dag, drygt trettio år senare, håller han fortfarande på och skriver. Det är ingen lögn, han skriver fortfarande. Allt det som Prabhupada gav honom att skriva. Det är knappt man kan tro det, eller hur? Detta kallas nåd, att det man värvas göra för Krishna, är vägen ut ur Mayas, fångenskap. För vad är Maya? Vill ni veta det? Det är lätt: Allt det man gör för sin egen tillfredsställelse är lust, Maya. Och allt det man gör för att tillfredsställa Krishna, är kärlek.

Om du vill lämna illusionen, måste du ha som kriterium att du vill tjäna Krishna. Men om man fortfarande har kriteriet "jag, jag, jag" och "mitt, mitt, mitt", och tänker på det viset, förstår man inget om Krishnamedvetande.

Man kommer inte att förstå någonting om man anser att den materiella världen är ett snabbköp och jag en konsument, som bara kommer dit och säger: "Tack, det här är för mig, och det här, men inte det där". Och när man säger till mig att det enda jag glömt är, att för att komma ut ur snabbköpet måste jag passera kassan, så svarar jag: "De får betalt av någon annan!".

Alltså, så länge jag ser på den materiella världen som ett snabbköp och mig själv som en konsument, kommer jag inte att kunna göra framsteg. För jag måste inse att jag är här för att tjäna. Jag är här för att bidra, och det som är min enda skyldighet att upptäcka är, vad som är det värdefulla jag kan bidra med i denna tillfälliga existens i den materiella världen.

Om du inte sätter värde på den här möjligheten att bidra med något i den materiella världen, så kommer du att bli kvar i den materiella världen födelse efter födelse, under karmats hårda lagar. Ställ dig därför omgående denna fråga: "Vad exakt är det jag kan hjälpa till med?" Förlora ingen tid, du vet inte hur mycket tid du har. Förra månaden bland mina nära vänner, dog en pojke på 17 år, en kvinna på 42 dog i en olycka, ett barn dog av kvävning. Att någon dör av ålder kan ses som ovanligt nuförtiden. Man borde alltså inte tänka: "Nej, jag har gott om tid, jag ska göra allt jag vill".

Det är utomordentligt viktigt att ta skrifterna på allvar när de säger: "Athato brahma jijasa" - Det mänskliga livet, denna mänskliga form av livet, är till för självförverkligande.

B. A. Paramadvaiti Swami

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare