Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Paramadvaiti Swami
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Paramadvaiti Swami
Vrinda Sunday Chats
Srila B.A Paramadvaiti Swami

Paramadvaiti Swami
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Vrinda on Youtube
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

Paramadvaiti Swami
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Eco Truly Park
Ett unikt ekologiskt projekt
grundat på den urgamla
vediska filosofin.

Vrinda on Youtube
Vaisnava Internet News Agency

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

UR SKRIFTERNA

"Den levande varelsens sanna intresse består av att ta sig ur den okunnighet som tvingar honom att utstå upprepad födelse och död. Den enda utvägen är att överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet genom Dennes representant. Utan att utföra hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, Vasudeva, kan man omöjligtvis bli helt obunden av denna materiella värld, och inte heller kan man på något sätt erhålla verklig kunskap."

(Srimad Bhagavatam 4.29.36-37)

Läs mer om...


Guru Atulananda

KRAFTEN I BHAKTI

Srila Atulananda Acarya


Att tjäna Krishna är ett privilegium

Hare Krishna mina kära hängivna, jag hoppas att ni alla mår bra så här mitt i slutspurten på året. Här har det varit mycket extatiskt, för vi har haft möjligheten att distribuera några Bhagavad-gita med Damodar Maharaj. På så vis har vi litegrann kunnat ära minnet av vår älskade Srila Prabhupada. Han var mycket förtjust i bokdistribution; han sa att såsom Marx förändrade världen med sina böcker, på samma sätt skulle de hängivna göra det. Om Krishna gav denna shakti till alla små-Kallar, varför skulle han då inte ge den till Sina hängivna? Vi måste bara be mycket om detta privilegium att få tjäna Krishna, för det är verkligen ett privilegium. Som Srila Sridhar Maharaj sa: Vi måste be om att få tillhöra den förnäma orden av Krisnas livegna. Nu har vi nyss börjat, och vi ber om att få tjäna Krishna, men i våra hjärtan känner vi att vi ännu inte gjort något, utan vi håller bara på att kvalificera oss för att tjäna.

Vi får inte ta lätt på detta. Ju mer vi renar oss, desto kvalitativt bättre blir vårt tjänande, och ju bättre vi kan tillfredsställa Krishna, dess bättre kan vi förstå Sanningen om Hans person. Detta är vad Herren Nrsimha bekräftar för Prahlada. Jag tycker mycket om att läsa detta, för där kan man uppskatta kraften i bhakti. Man kan lära känna Sanningen om Gud endast genom att tillfredsställa Herren, och på så sätt ger oss de hängivna hemligheten för att tillfredsställa Krishna. Nrsimha själv säger att man måste bli en ren hängiven, och detta, säger han, innebär att vara opartisk.

Vi ser att Prahlada Maharaj kämpade mycket mot idn om vänner och fiender; han förkastade fullständigt denna id och ville bara vara opartisk. Därför predikade han för sina klasskamrater, med risk för sitt liv, och lyckades förvandla deras hjärtan, men detta ökade vreden hos hans far. På så vis kan mer predikande föra med sig mer problem. Men mer problem betyder mer skydd från Krishna. Krishna sänder problemen på så sätt att Han själv måste komma för att bistå oss. Därför blir de hängivna som är mycket kvalificerade, mycket lyckliga när problemen blir svåra, för detta innebär att Krishna snart kommer att uppenbara Sig.

Ett konstant maraton

Vi måste också förstå att vårt allvarligaste problem är att vi inte kan älska Krishna; det är att vi är försumliga eller slappa. Vi vill väcka entusiasmen i våra hjärtan, så som Sri Rupa Goswami sa. Vi vill gå in i denna eld, och därför ber vi om nåd från Gurudeva Paramadvaiti, eftersom han springer med entusiasmens fackla tänd på åtskilliga platser runtom i världen. Som han har sagt: "Maraton bör vara konstant, för annars kommer vårt sinne och våra önskningar att vara i ett ständigt maraton, och vi kommer att bli omsprungna av mayas löpare. Saken är den att de materiella önskningarnas spöken har behärskats av våra hjärtan, och därför måste vi förbli i kampen genom det mystiska mantrat.

Sri Rupa Goswami sa att bhaktis gudinna inte visar sig i vårt inre förrän bhukti, mukti och siddhi dragit sig tillbaka. Därför måste vår bön vara mycket ren och våra önskningar måste ochså vara det; vår förtvivlan måste vara mycket stark. Låt oss inte glömma att vi vill ha andens transcendentala förmögenhet, den förmögenhet som är ofelbar och evig. När du en gång fått den, förlora man den aldrig mer.

Redo att dö för att leva

Häromdagen läste jag några väldigt vackra ord av Yudhisthir Maharaj i Mahagharata. Srimati Draupadi och Bhima var ganska störda av den resignerade och passiva attityden hos Yudhisthir Maharaj. De sa till honom att i hans ställning som ksatriya, borde han inte uthärda denna utdragna exil, och att han genast borde ta till vapen och vinna riket som han olagligt hade förlorat. Srimati Draupadi sa också till honom: "Vad har de tjänat till, alla dessa offer som du utfört? Att ha varit så korrekt och god? Så opartisk? Du har utfört så många yajnas, men till vilken nytta? Se, denne grymme Duryodhana och hans bröder är lyckosamma och lyckliga medan vi lider här i exil! Vad har all denna religiositet tjänat till för din del? Du borde ta till vapen!"

Ungefär så talade Srimati Draupadi devi, men svaret som Yudhisthir Maharaj gav var mycket fint. Han sa att dessa offer inte varit för att han skulle få något i utbyte. Han sa att de hade utförts för att det var hans skyldighet att göra det. Han sa också att han inte ville hämnas, för han såg att hämdlystnaden bara förde med sig världarnas förstörelse. Han ville inte svara med samma våld.

Vi får inte ta detta som en enkel berättelse. När vi läser om detta borde vi tänka att detta är vad de ber mig själv att göra; det är som att se en bok i gymnastik eller hatha yoga. Så snart du ser bilden på övningen tänker du: Då är det alltså detta jag måste göra. På samma sätt borde man tänka när man läser dessa historier, för det är inte så att Yudhisthir Maharaj och pandaverna steg ner hit på jorden bara för att visa oss ett skådespel som om det vore ungefär som rysk cirkus. Nej nej nej. De kommer för att visa oss vad vi bör göra. De kommer för att lära oss att bli rena hängivna. De kommer inte för att stoltsera med sin hängivenhet, utan för att hjälpa och inspirera oss. Därför borde vi läsa dessa berättelser med viss fasa för det är detta som man måste låta bli levande hos en själv. Du måste vara redo att dö för att leva.

Vägvisare

Det är som när du vill åka till Himalaya; andra personer har redan varit där och de kommer och säger vilka platser du måste besöka. Då måste du också åka till samma platser. Det är inte det att bara de måste åka dit, men du kommer till samma ställe utan att ha varit där själv. Det är så det är. De visar vägen. mahajano yena gatah sa panthah. Detta är vägen som vi färdats, och det är den väg som du bör färdas, men skillnaden är att de redan har lämnat markeringar längs vägen, som bergsbestigarna. De duktigaste går framåt och lämnar kvar spikarna inkilade och repen fästade och vägen fastställd, och då blir allt mycket lättare.

På detta sätt sa Yudhisthir Maharaj något mycket fint till sin fru och sin bror. Jag tyckte mycket om detta när jag läste det. Han sa: "Draupadi, min kära drottning och hustru, Bhima, min käre bror, mitt hjärta behärskas av böjelsen att förlåta, jag kan inte handla på annat sätt. Mitt hjärta har inte förmågan att ljuga och är benäget för offer, även om det inte skulle ge något resultat. Bara genom den enkla handlingen att utföra offer, tillfredsställs mitt hjärta." Detta var i korta drag orden från vår store Guru Yudhisthra Maharaj.

Bhakti i hjärtat

På detta sätt bör vi välkomna bhaktis goda egenskaper för att de ska ta plats i vårt inre. Vi öppnar vårt hjärta för bhakti, så att bhakti kan komma med sitt stora orädda kärlek. Som ordspråket säger: "En gentleman lämnar inte den modige", och därför är de som praktiserar bahkti yoga de allra modigaste, för de befinner sig i sin egen kamp och tar i sig själva emot de sårade. Materialisten tycker om att såra andra, men bhaktan tycker om att såra sig själv. Vi ser att fyllon och drogmissbrukare har sina hjärtan besatta av böjelser för sina laster och att de - trots att de befinner sig vid dödens rand - inte lämnar sina böjelser. På samma sätt önskar vi att vårt inre tillgodogör sig bhakti, så att vi på intet vis kan lämna det.

Som Srila Bhaktivinoda ber: Döda mig eller skydda mig, alltefter Ditt behag... Detta är hållningen hos den hängivne, att fullständigt lämna sig i Krishnas händer. På detta vis vill vi behärskas av det goda, av bhakti. Att aldrig kunna lämna bhakti. Liksom sandelträet aldrig som upphör att dofta, på samma sätt bär vår själ med sig en doft av bhakti.. Denna doft är mycket subtil och spridas över hela världen, och trots att den är subtil kan den uppfattas genom det grövre, liksom doften låter sig kännas i kronbladen. På samma vis må du alltid omge dig av doften av bhakti i ditt liv. Låt dig inte smutsas ner av andra lukter.

Så var det med Srila Gour Kishore das babaji Maharaj; han kände lukten av materialism och ogillade den. Han föredrog lukten av mänsklig avföring framför att känna aromen av närheten av en världslig person. Som när vi känner att vi luktar illa, då tvättar vi oss genast, och på samma vis borde vi förkasta all stank av världsligt begär. Vi utvecklar vår tro i bhakti. Vi stärker denna tro. Vi tänker bara på detta, vi ägnar oss enbart åt detta. Det är vår trosbekännelse och målet med vårt liv.

Den största skatten

I detta liv vill vi ge kärlekens lära en chans. Andra ger en chans åt den världsliga teknologin, droger, sex, åt denna världens dumma fåfängligheter. Men vi har redan tröttnat på detta, och vi vill prova den rena kärleken, den gudomliga kärleken, kontakten med Gud. Har du märkt hur denna värdefulla önskan kommit in i ditt hjärta? Och endast tack vare denna önskan kan vi nå detta mål. Så vi borde hysa denna önskan, vårda den i gemenskap med de hängivna som är de enda som är intresserade att upptäcka denna skatt. Om du känner till någon skatt, berättar du det för en god vän, och tillsammans med denne går du för att söka den. På samma vis är vi tillsammans med våra bästa vänner när vi söker den största skatten. Vi har alla medel för att nå den, vi behöver bara tålamod och entusiasm.

Som Srila Rupa Goswami säger: Allt finns redan där. Nu behövs bara entusiasm. Låt dig inte slås ner, allt finns redan där, nu är det bara att kämpa. Som Krishna sa till Arjuna: "Allt finns redan där, men detta är inget för sysslolösa eller lymlar." Krishna säger till Arjuna: "Ge inte detta till dem som inte är återhållsamma, ge det inte till odågorna. Ge det inte till dem som inte är Mina hängivna, till dem som inte känner något för Mig och inte vill anstränga sig för Mig. Till dem kan du ge pizza och glass och teve och sex... För dem finns de stora städerna som New York, köpcentra, modemagasin, biografer, restauranger, etc. Jag lurar dem med Min maya, de byter ut Mig mot någon film eller något annat dumt, något videospel, för de är dumma, de är mudhas... Men om någon vill sluta upp med att vara mudha, bör han läsa Bhagavad-gita, och på det sättet dyrka Mig med sin intelligens. Han kommer d&arin; att bli intelligent."

Jag kommer ihåg när jag var ung. Jag kände mig mycket dum och ibland undrade jag om man kunde göra något för att bli intelligentare. Och här fann jag svaret, i Bhagavad-gita - varken mer eller mindre. Vilken tur! Där kunde jag se att intelligensen inte är något billigt, utan något som Krishna själv måste ge oss.

Kära hängivna, jag tackar så mycket för er uppmärksamhet. Mina vördnadsbetygelser till er alla, och må Krishna välsigna oss för att fortsätta att tjäna honom ännu ett år. Fortsätt framåt i er framgångsrika förkunnelse.

Jay!

(Från chatten 26 december 2004.)

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare