Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Paramadvaiti Swami
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Paramadvaiti Swami
Vrinda Sunday Chats
Srila B.A Paramadvaiti Swami

Paramadvaiti Swami
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Vrinda on Youtube
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

Paramadvaiti Swami
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Eco Truly Park
Ett unikt ekologiskt projekt
grundat på den urgamla
vediska filosofin.

Vrinda on Youtube
Vaisnava Internet News Agency

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

UR SKRIFTERNA

"Den levande varelsens sanna intresse består av att ta sig ur den okunnighet som tvingar honom att utstå upprepad födelse och död. Den enda utvägen är att överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet genom Dennes representant. Utan att utföra hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, Vasudeva, kan man omöjligtvis bli helt obunden av denna materiella värld, och inte heller kan man på något sätt erhålla verklig kunskap."

(Srimad Bhagavatam 4.29.36-37)

Läs mer om...


Vårt hjärtas arbete

Av Srila Atulananda Acharya

De hängivna kan med sina fullkomliga ögon se Purusha-formen. Herren Brahma säger att denna form finns beskriven i de heliga skrifterna, och man kan se genom att smörja sina ögon med Guds kärlekssalva.

Att lära sig se med kärlek betyder att lära sig förnimma själen. När man har denna förmåga, har man uppnått paramahamsa-stadiet. I en vers i Srimad-Bhagavatams nionde bok, där Jayati Maharaja talade, får vi veta att han var mycket fäst vid sin hustru Devayani. Men efter att ha tillbringat mycket tid med henne märkte Jayati att när man är lustfylld så blir man avundsjuk på andra. När man njuter och ser någon annan göra detsamma, väcks avund.

Lustan åtföljs av andra defekter, en egenskap bär med sig en annan. Som när man utvecklar ödmjukhet, så kommer detta att frambringa andra egenskaper; på samma sätt kommer lustan att föra med sig alla defekter. Krishna säger i Bhagavad-gitas tredje kapitel: "Lustan täcker sinnena, det inre sinnet och intelligensen, och på så vis skapas illusionen". Illusionen att jag har rätt att njuta oberoende av Gud. Lustan bär med sig detta enorma ego. Om vi kunde se Krishna, som är så vacker, skulle vi förstå att Krishna är den som ska njuta.

När så Sukadeva Goswami kom till samlingen av vismän reste sig alla upp. Helt enkelt för att få se honom reste de sig upp och sa: "Du är den som ska undervisa oss". De var stora vismän, stora läromästare. På samma sätt, när en hängiven förstår att allt är avsett för Gud, säger han eller hon: "Krishna, Du är den som ska tala och leda våra liv". Detta är ett sätt att börja se Krishna.

När vi ser en strålande person, en vacker, kvalificerad person, vill vi automatiskt tjäna henne, vi vill uppmärksamma henne, avstå vårt eget för att behaga denna person. Om vi då fortfarande är obenägna att tjäna Krishna, beror det på att vi ännu inte fullkomligt uppskattat Hans skönhet. Om vi inte uppskattat Hans skönhet, är det för att vi är avundsjuka, enligt Srimad-Bhagavatam.

Jayati Maharaja sa: "Allt detta måste någon gång få ett slut". Och trots att han hade erfarit ålderdom, glömde han den när han åter blev ung, och fortsatte att njuta i tusen år. Slutligen la han märke till alltsammans och sa till sin hustru: "Det kan inte fortsätta på det här viset. Mina lustfyllda önskningar upphör aldrig och därför förlorar jag vägen till självförverkligande". Till sist kom han alltså ihåg, och han avslutade: "Den person som lägger märke till det onödiga i världslig njutning, inklusive njutningen på de högre planeterna, och som känner att framgång och motgång är detsamma, är en person som känner självet."

Vi kommer gradvis att lära känna självet. När vi är hängivna lägger vi märke till dessa saker. När man börjar märka att man, genom att vara betingad i denna värld, håller på att förlora det eviga, när man efter en lång tidsrymd av många återfödelser märker att allt man gör kommer att förstöras, att ingenting kommer att vara för evigt, då börjar man att lära känna självet. Du kommer att närma dig den verkliga kärnan av allt, det som är din evighet. Krishna säger i Bhagavad-gitas andra kapitel: "De vise har funnit att det inte finns någon varaktighet i det som icke är, och inte heller upphör något att existera av det som finns". Det som skapats i den materiella världen är tillfälligt, medan det som Krishna gjort varar för evigt.

Den som är självförverkligad förstår att lycka i denna värld är orsaken till upprepad födsel och död. Han inser att vi glömt vår ursprungliga position, och att lyckan i denna värld alltså är den största förbannelsen. Vi ser att lidandet för oss närmare Gud, medan värdslig lycka leder oss bort. Det finns en del människor som ber om världslig lycka och som får det, men dessa är inte sant religiösa, de använder bara Gud som springpojke. Den hängivne får inte låta sig skrämmas eller bedrövas när han eller hon lider eller går igenom svårigheter, för detta är en välsignelse från Krishna. Han välsignar oss för att vi ska ogilla denna värld.

Men när vi utför vårt sanna arbete kommer vi att finna den sanna lyckan; när vi inte gör åtskillnad, när vi inte förkastar eller avundas. Men det inre sinnet gör alltid åtskillnad. Om vi möter en person som är underlägsen, förkastar vi henne, och om vi möter någon som är överlägsen, avundas vi henne. Det inre sinnet är förfärligt, och därför måste vi träda in i hjärtats värld. Hjärtats värld är fullkomligt annorlunda. Där, när man möter någon som är underlägsen, försöker man hjälpa denne upp, och när man träffar på någon som är överlägsen en själv, försöker man följa en sådan persons exempel. Det förhåller sig alltså helt annorlunda jämfört med det mentala planet. Därför måste man lämna det mentala planet och förflyttas till hjärtats plan. Som den helige Fransicus sa: "Jag vill inte längre vänta på att bli älskad, utan jag måste älska. Jag måste börja handla".

Men människor är så lata i Kalis tidsålder, att de vill älskas utan att älska, utan att anstränga sig för någon. Att älska är ett arbete, som Erich Fromm så väl uttryckte i sin bok Kärlekens Konst. Där förklarar han att kärleken är ett frivilligt arbete. Den fria viljans kraft kan man få genom att vara disciplinerad, ordentlig, punktlig och ärlig; där finns många fina saker.

Detta är brahminskt liv, ett högre liv, ett liv av löften. Det är inte ett liv i försummelse och utan att vara överlämnad åt något. När en människa inte önskar andra något ont, utan vill deras väl, får denna människa en vision av likhet, jämlikhet; hon kommer att se alla som vänner. Det mest upphöjda seendet är att se alla som vänner, som själar. En helig person tänker alltid väl om andra. En fallen själ kan sägas vara en sjuk person, och man måste hjälpa henne.

När vi utför ett arbete med vårt hjärta, kommer vi att kunna förbättra vår syn. Allt är en del av hjärtat. Vi kommer att se i överensstämmelse med det vi har i vårt hjärta. Om mitt hjärta är rent, kommer jag bara att se själar. Om mitt hjärta är besmittat, kommer jag bara att se kroppar, vänner, fiender.

Allt vad sinnet vill njuta eller förkasta, allt detta är lusta. Så det sanna arbetet är att upptäcka själens värld; den lysande världen, som Shrila Shridhara Maharaja sa. Detta måste man upptäcka, annars kommer livet att förflyta i fattigdom, och man förblir ovetande om skatten som finns i den egna trädgården, eftersom ingen har berättat om den.

Översättning: Manah-siksa Devi Dasi

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare