Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association


Harmoni och frihet

"Det viktigaste är den sanna kärleken till Gud,
utan att vi bryr oss om skillnader i aspekter eller ritualer
som kan praktiseras på olika sätt i skilda trosåskådningar."

-Srila Bhaktivinoda Thakur


På ett mycket vackert sätt, förklarar Sridhar Maharaj för oss begreppet harmoni, som en stor symfoni av skilda melodier och ljud, som korsar varandra, kolliderar, högt och lågt, med oväntade trumpeter och pauser av tystnad. Allt harmonierar i den Högste. Allt i Honom är perfekt. Det är ett utstuderat virrvarr, ibland vågat och oväntat, men i slutändan attraktivt och underbart.

För att harmoni ska existera, måste det finnas individualitet hos de personer som harmonierar sinsemellan, och denna individualitet refererar till det medvetna planet, det vill säga, det individuella medvetandet. Denna individualitet är inte bara på en fysisk nivå, utan också på ett plan av smaker och uppfattningar. Det här är paradoxalt, eftersom vi, trots att det inom skolan för bhakti krävs av oss maximal överlåtelse, samtidigt finner där den maximala friheten. Den hängivne kan många gånger stå i strid med den Högste och dyrkansvärde Herren.

Exempel på detta finner vi på många ställen. De hängivna är inte överens om Krishnas bortgång från Vrindavana, och samma sak gäller sannyasin Mahaprabhus bortgång. Även inom den Högste själv, finns oenigheter, som i fallet med Krishna och Balaram, där den senare kände mer sympati för Duryodhana, eller inte ville gifta bort sin syster Subhadra med Arjuna. I Ramayan av Valmiki, ser vi hur Herren Rama var av en åsikt när Han var tvungen att gå i exil. Laksman, emellertid, liksom Bharata och även Hans egen far Dasarath, visade sig ha andra åsikter än Han själv. Laksman kände sig också väldigt olycklig för att tvingas landsförvisa Sitadevi, och därför lovade Han att aldrig igen bli Herrens yngre bror.

Det verkar inte som om de hängivna överger sitt eget sätt att tänka, för att acceptera Herrens sätt, utan snarare verkar det som om de överlåter sig till Hans vilja. De samtycker till att ge Herren full frihet, då de vet att Han är det Högsta Goda och att Han gör det som är mest gynnsamt för alla. Inte ens i de högsta sfärerna kan man förstå hur Krishna gör sakerna, och vi kommer alltid att se olika uppfattningar.

Detta kan man även se i relationen mellan hängivna. Pandaverna, till exempel, var av skilda åsikter. Bhima hade handlat på ett helt annat sätt än hans bror Yuddhisthira, inför förvisningen och kränkningen av Srimati Draupadi; även så fortsatte de fyra bröderna med full överlåtelse till den äldste. I Brhad Bhagavatamrtam, ser vi Narayans hängivna deklarera att deras Herre är den Högste och att Krishna endast är en av Hans många manifestationer. De visar mycket övertygande denna uppfattning, men Gopa Kumars hjärta kände sig inte tillfreds med att höra detta, de kunde inte övertyga honom. Något i hans inre vägrade att acceptera det.

Denna skillnad i uppfattningar finner vi såväl i denna värld, som i den andliga världen, och jag tror att vi måste lära oss leva med det. Detta kanske kräver vår tolerans, men som Sridhar Maharaj säger: "Toleransen kommer att ge upphov till en större harmoni, vilken i sin tur kan tolerera all sorts motstånd, då allt ju är förlikning..."

Prabhupada uppmanade oss till sinnets öppenhet och tolerans. Detta kan verka något mycket grundläggande, men om vi verkligen praktiserar det, kommer dörrar att öppnas för oss till mycket högre medvetandenivåer som inte styrs av logiken utan av kärleken.

Detta ämne om skillnader, presenterade redan Platon i sina studier om metafysiken. Varför, t ex, är det så att när vi sett ett träd, så känner vi igen alla andra?, frågade han sig. Träden skiljer sig oerhört mycket sinsemellan, men även så, kan vi känna igen de andra träden när vi har sett ett träd, vare sig de är stora eller små, med eller utan löv, stående, fallna, brända, etc. Så kan vi se att skillnaden är något naturligt i allting i livet, och att essensen är det som borde uppfattas. Detta skulle vara det "metafysiska", det som är bortom materien.

Med andra ord stänger materien oss inne i sekteristiska uppfattningar, men bortom denna, finns en essentiell enhet i den essentiella världen. För oss är den essentiella världen, världen av jivas i kärleksfull förening med Sri Sri Radha-Krishna i den andliga världen, där man också överbryggar skillnaderna. Srila Bhaktivinoda Thakur, får oss att uppskatta vaishnava-känslan, inklusive för helgon inom andra religioner, så vid var hans essentiella vision. Han gav högsta betydelse åt kärleken till Gud, och förkastade skillnaderna i aspekter eller ritualer som kan praktiseras inom olika trosriktningar. Så bör alltså vårt närmande vara vidsträckt. Vi är skyldiga därtill, vi måste frukta att önskan att presentera våra ider inte blir till ett tvång mot andra.

Vi ser att Sri Krishna tjänas på så många olika sätt. Srimati Radharani är expert i denna tjänst, och därför antar hon så många olika former. Hon expanderar i hela Vrindavan, hon själv är olydig, men är mycket undergiven som Candravali. I Dvarka uppträder hon som Satyabharma och där är hon en drottning... Hon blir till ett träd, en flod, en fågel, en slingerväxt, sol och måne, för att tillfredsställa Krishna. Hon är hladini sakti, och så omvandlas Hennes energi i ett oändligt antal former för att behaga Sin Herre.

Vi borde växa som personer i vårt närmande till den Högste; så kommer vår sanna identitet gradvis att utvecklas. Därför vill Sri Krishna att vi ska göra framsteg i överensstämmelse med vår natur och enligt vår förmåga att tjäna Honom. Vår överlåtelse kommer gradvis att växa i den omfattning som vårt hjärta fängslas, genom nåden från Sri Guru och vaishnaverna.

Därför är hyckleriet inte nödvändigt. Det finns ingen anledning att förställa ett förmodat framsteg om vi ännu inte nått dit, utan vi bör snarare inta den negativa positionen, som våra acaryer lärt oss, och känna oss mycket okvalificerade. På samma gång måste vi erkänna hur mycket vi behöver de andra vaishnaverna, och om vi utvecklar en broderlig kärlek mot dem, skulle vi kunna tolerera många brister, sådant som de gör mot oss. Endast bhakti kan bringa harmoni, för det är bara Krishnas rena kärlek som styr symfonin i våra existenser. Vi vet att Krishna hellre föredrar förebråelser från Sina hängivna, än ära från främlingar som kommer till Honom med materiella motiv. Detta för att kärleken är den grundläggande faktorn, det är essensen av alla essenser, eller kvintessensen. Endast prema, den rena kärleken, kan ge utrymme för de oändliga möjligheterna där den Oändlige kan känna sig tillfreds. All form av påbud från logikens underlägsna värld, eller den världsliga filosofin, kommer bara att lämna efter sig trasiga förebilder.

Denna enkla åsikt presenteras för de hängivna av Atulananda das.

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare