Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

Srila Prabhupadas budskap - den värdefullaste gåvan

I denna tidsålder av gräl och falskhet, lär oss Srila Prabhupada "en väg av frihet, kärlek, vänskap och respekt" för att representera Sanningen och uppdraget att göra andra lyckliga. Den 16 januari 1997, efter sankirtan och fortfarande på fötter, tog vi emot dessa kärleksfulla ord från vår andlige vägledare:

Srimad Bhagavatam och alla de heliga skrifterna rekommenderar oss att sjunga Guds Heliga Namn, glömma den materiella kroppen, glömma ålder, kön, utbildning, laster och all annan okunnighet, och helt enkelt erkänna att allt vi behöver göra i den här världen, är att tjäna.

Den bästa tjänsten man kan göra är att göra andra lyckliga, och därför förde Srila Prabhupada med sig denna sång till oss: Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare. Och denna sång är så fin att vi vill ge den till hela världen. Det är ju så att när man finner något mycket värdefullt och inte delar med sig till andra, betraktas man som girig. Eftersom det värdefullaste vi lärt känna i detta livet är Srila Prabhupada och hans budskap, då är det detta som vi vill dela med oss av till andra.

Det handlar inte om att man sjunger Hare Krishna som vilken sång som helst, för Maha Mantrat förvandlar våra liv! Och vemsomhelst, som börjar sjunga det kommer att känna en inre kraft som inte går att motstå. En kraft som först sporrar till godhet: Först blir man godhjärtad, man vill inte längre äta kött, man vill inte längre berusa sin kropp, man önskar inte längre bedra kvinnor, inte heller män, man vill inte längre förlora tid framför TV:n, man vill inte förlora något! Man vill bara göra något betydelsefullt och påtagligt, något som man känner spelar någon roll: "Det tjänar något till att jag ägnar mig åt detta, det spelar någon roll att mitt liv har en mening"; och naturligtvis - för att denna mening ska visa sig måste man också kombinera de inre krafterna.

De inre krafterna som var och en av oss har, är logos och mythos. Vanligtvis här i västvärlden, går vi mest efter logos: logiken, att resonera, att analysera allt, spekulera i allt, men vi glömmer mystiken. Mystiken i oss är att vi kan älska; detta i sig är något otroligt - materiellt och resonemangsmässigt oförklarligt. Därför finns ett känt talesätt som alla bör ta i beaktning: "kärleken vet inte av något resonemang".

Processen för hängiven tjänst är hjärtats kärleksfulla tjänst, det är den tjänst där du kan släppa all oro, tvivlen och beräkningarna och helt enkelt vänta att Krishna accepterar din ödmjuka offring. För i slutändan, vad är det vi är? Vi bara äter, sover och argumenterar, och av rädsla försöker vi arbeta lite under knot. I verkligheten är vi i den materiella världen inte något märkvärdigt stort, i varje fall inte jag, för jag talar ju om mig själv, eller hur?

Alltså försöker man då undersöka: "Varför är jag här? är det så att jag skulle kunna göra något bra? Har jag någon förmåga att rädda någon? Kan jag bota någon? Skulle jag kunna lindra någons depressioner? Omöjligt om jag själv inte har mystisk kännedom, eller rättare sagt; om jag inte är ett redskap för den högsta mystiken, för mystiken produceras inte här.

Logos och mythos representeras av korset, i vilket det lodräta är det mystiska, det som kommer ovanifrån, och logos är den påle som "poff" går över ditt huvud horisontellt. Det händer då att när man tänker "jag löser alltsammans här i mitt huvud, jag är den som fastställer och avgör det hela", kan man inte göra något, för på det horisontella planet kan jag inte finna något, inte ens i mitt eget huvud, och inte heller i ditt. Allt som skapas i huvudet är i avsaknad av mystiken, därför glömmer vi att det mystiska är vi och kroppen är "en produkt av rationalismen", för bortom kroppen, finns själen.

Själens tema är ett tema som man här i västvärlden inte behandlar, man har helt enkelt ignorerat det. Enbart: äta, sova, para sig och försvara sig. Det enda bekymret är detta: Hur man ska njuta med sina sinnen, hur man ska skaffa mycket pengar, hur man ska njuta med hjälp av sina könsorgan, hur man ska försöka vara bättre än grannen, hur man ska lura andra och inte erkänna varken egen okunnighet eller eget lidande. Vi vill alltid leva behärskat, dolt och sanningen att säga vill vi inte dra fram det i ljuset. Som man säger, man lägger inte korten på bordet. Det är det att vi befinner oss i Kali Yuga, en värld av falskhet, en värld av utseende, av status quo, och för status quo lämnar man vad som helst. På grund av att vi inte är i verklig kontakt med mystiken, förstår vi inte vad själen är och vi kan inte hjälpa andra.

Därför kallas Srila Prabhupada "His Divine Grace", "Hans Gudomliga Nåd". När jag för första gången hörde "Hans Gudomliga Nåd", höll jag nästan på att falla baklänges, för jag tänkte: "Vad är detta?! Självaste påven kallar man bara "Hans Helighet", men honom kallar man "Hans Gudomliga nåd", vad ska detta betyda?! Det måste vara något alldeles extra". Senare kunde jag förstå att "Hans Gudomliga Nåd" betyder att han är en ödmjuk representant för hans Gudomliga Nåd.

Vi är inte någon, varken jag eller du eller någon av oss, men om vi ställer oss till förfogande för den Gudomliga Nåden, ödmjukt och utan stolthet, utan att förställa oss, utan falskhet, utan dolda motiv; då kan Herrens oändliga nåd lägga beslag på oss och använda oss i distributionen av det transcendentala hoppet.

Detta betyder att du ställer dig i den vertikala linjen och låter denna gå tvärs igenom din. Så går den in genom ditt öra, genom hjärtat förvandlas den, införlivas - och om du är uppriktig och har tur - går den ut genom din mun igen. Och så ställer du dig i linje, som en repetitör - för att tala med den moderna vetenskapens termer - en transmission, en kraftöverföring, och en avstämning. Om du inte är på rätt våglängd, kan du inte ta emot ett budskap, all blir konstigt eller frånvarande. Därför måste man göra en avstämning med den Gudomliga Nådens våglängd. Och hur gör man detta? Räkna att det finns tre mentaliteter. Två av dessa framkallar dissonans, och en har rätt våglängd.

  • Utnyttjandets mentalitet, av vilket slag det vara månde, stör mottagningen fullständigt.

  • Likgiltighetens mentalitet eller den egoistiska självbevarelsen, där man enbart vill rädda sig själv och inte vill veta vilken ens plikt är och vad man bör göra. Detta stör också vår förmåga till mottagning.

  • Hängivenhetens mentalitet, där man bara vill användas av den oändliga Nåden.
Det finns en god nyhet för alla er som ännu inte känner till det: Den oändliga Barmhärtigheten är inte något som är importerat från Indien eller något annat land. Den bor i ditt hjärta och kallas: Sri Paramatma eller Chaitya Guru. Det är den andlige mästaren som var och en bär i sitt hjärta, och han har rått oss och väglett oss, han har alltid försökt visa oss den rätta vägen. Men på grund av vårt ovetande och att vi varit så envisa, har vi inte varit i stånd att ändra våra betingelser, vi har inte gett honom uppmärksamhet. Och när han sagt i vårt hjärta "FEL!", har vi sagt: "Tyst! Jag gör som jag vill. Jag är fri och oberoende, nyckfull - det är min rättighet". Mer eller mindre på det viset.

Men med vilken rätt? Skulle det vara så att vi existerar genom oss själva eller för oss själva? Är det kanske så att du har någon rätt att göra anspråk på förmåga till självskapande, självunderhåll eller något liknande? Eller är du kanske en av dem som är beroende av vatten och ljus, av jorden och alla de andra elementen? Är du kanske en av dem som måste säga: "Tack, tack" till hela världen, för annars hade du redan varit död? Hur är det med luften? Har du redan betalt notan för luften? Ja, du har väl ännu inte fått notan, eller hur, och därför är man glad och säger: "Ja, luften är gratis", men hallå där! Gratis betyder att ngon ger dig ngot. Men du vet inte vem som försett dig med den, du är inte medveten om att luften kan ta slut. Trots att vi knappt räknar med det, så är det så att redan efter några minuter, om man täpper till näsan och munnen, måste man lämna kroppen.

Därför bör vi erkänna att vi är beroende och i behov av nåd; detta är summan och substansen av den process vi utövar här: helt enkelt gråta och be om barmhärtighet.

"Krishna, Krishna, Krishna, Krishna, Krishna, Krishna, Krishna he!
Krishna Krishna Krishna Krishna Krishna Krishna raksa mam!
Krishna Krishna Krishna Krishna Krishna Krishna pahi mam!"

Detta betyder: Krishna skydda mig, Krishna vägled mig, Krishna använd mig". Men det betyder även: Krishna jag är din, jag uthärdar inte längre en existens centrerad kring mig själv, för jag har försökt det. Det är inte det att jag inte försökt, åh nej! Jag har gjort allt för att njuta och vara lycklig, men slutresultatet blev att det inte är möjligt. Jag måste erkänna mitt totala misslyckande.

Nu är stunden inne då vi måste värdera något mycket viktigt, och om du idag bär med dig hem något av värde, är det budskapet att i sällskap med vaishnaver är livet verkligen ett hopp, fullt av välbehag, fullt av njutning och det är en erfarenhet som ger styrka och renhet, och gör så att man få kraft att förbli stadig i sina andliga löften.

Andligt liv betyder att acceptera andliga löften, löften som ska bevara och vägleda oss. Dessa andliga löften gav oss Srila Prabhupada. Om någon är beredd att kontrollera sina sinnen och följa dessa löften, kan han vara en Vaishnava, kan han invigas in Bhakti yogans konfidentiella vetenskap. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, från en aristokratisk familj eller en enkel, man eller kvinna, det ha ringen betydelse, man kan vara en representant för Sanningen. Och detta är det mest upphöjda som finns i den här världen. Du kan inte följa något högre än att bli en Sanningens tjänare. Här är ingen utesluten. Här är det ingen elit, för det är ett privilegium endast för dem som vill ha det.

Därför är priset för att bli en Krishnahängiven en längtan, ett begär som fullständigt griper vårt hjärta! Det får oss att utbrista: "Det är detta jag vill ha, och inget annat. Jag vill inte ha guld, inte berömmelse, jag vill inte ha bekvämligheter, jag vill inte ha okunnighet i någon form, jag vill bara ha detta. Jag ska inte låta mig förföras av det allehanda som denna materiella värld har att erbjuda". Och det värsta av alla dessa erbjudanden är: "Oroa dig inte, du själv är Gud." Det är en filosofi som är väldigt vanlig i dag; "du är Gud, jag är Gud, vi är alla Gud, vi är alla ljus, och eftersom vi alla är gudomliga, behöver vi inte underordna oss någon, eller åtminstone är överlämnandet bara temporärt". Detta är Mayas senaste fälla.

Förut var fällorna: "Jag vill ta mig ett piller för att uppnå extas i natt med techno", uppenbarligen något välbekant här. Andra säger: Nej! Min extas har jag garanterat i mina ölflaskor, jag behöver bara fortsätta att dricka. Andra säger: "nej, nej, nej! Jag har en annan extas: min högsta njutning är mina slantar. Jag sitter på dem, jag har säckar med guld, jag ger inte något till någon, jag köper egendomar, jag investerar på börsen, mitt namn syns i tidningarna och jag betraktas som den störste magnaten. Är jag inte en otrolig njutare?". Han är berusad, och i dödsögonblicket får han en kalldusch - drömmen upphör. Och jag föregriper inte saken; varje dag när man öppnar tidningen, ser man ju alla dessa dödsannonser, man sätter i vrångstrupen, men lugnar sig strax: "Nej, nej, det där är inte min dödsannons!".

Det finns andra som berusar sig, inte så mycket på pengar eftersom de inte har några, men de berusar sig helt enkelt genom att jäsa framför teven, och där sitter de och tänker: "Jag njuter av livet med min djävulsantenn, och jag kontrollerar livet med kanalväljaren på min tevedosa, och så njuter jag av livet tills jag somnar framför teven. Och när min fru eller mina barn kommer" Häromdagen berättade en man för mig att han efter åtta års bortavaro besökte sitt hem och träffade sina syskon. När han kom hem sa de först: "Broder, otroligt, du har kommit tillbaka! Kom och sätt dig". Det var otroligt, han var så lycklig, men det varade bara sådär ett par minuter, för sedan sa en av dem: "Oj, det är ett väldigt intressant program". Man satte på teven, och sedan sades inget mer. Glädjen varade bara några minuter, trots att brodern inte varit hemma på åtta år, för här följde man okunnighetens mästare; herren Television.. Ni ser, detta är ett annat berusningsmedel.

Det finns alltså många typer av berusningsmedel i den här världen, och människor vet inte hur man ska utveckla de högre värdena , tvärtom! De är fulla av lusta, begär, avund och allt sådant. Varför? Därför att det är detta som man skickar ut i världen. Varje dag du öppnar tidningen hittar du annonser om konstgjorda och ohälsosamma produkter. Till slut tänker folk: "Detta måste vara otroligt". Dessutom ser man avklädda kvinnor på teve...

I går åkte vi till Chacrimar med en grupp hängivna, bland dem Jivanuga Prabhu, och några vänner för att se Hare Krishna Truly Ashram, men vi kan nästan inte rekommendera resan, för trots att det på bussen reste oskyldiga småbarn, ungdomar och bebisar, visade man under hela resan en film som verkade vara för 120-åringar! Sådant skräp att man nästa tappade sina ögon. Sådant kunde vilket litet barn som helst se. Det är så man tappar hakan av förvåning och förfäran.

Människor nuförtiden lär sig inte att kontrollera sina sinnen och utnyttjas fullständigt av sinnligheten. Många ser en snygg bil och vill ha den, men de har inte råd ens till en cykel. De blir då väldigt illa till mods och fyllda av avund och begär, och allt sådant finns också i skolan, på universitetet, på teve, på bio, i tidningar, överallt!

Och vad sägs om själen? Ingenting! Själens tema omnämns inte. Mythos-temat, mystiken, är tabu för man säger: "det är för efterblivna, för folk som inte har båda fötterna på jorden, folk som inte har pistol på fickan, sådana som är uppe i det blå". Med andra ord, världen är en avgrund av självförstörelse, och det är inte för att jag säger det, det är så det förhåller sig, vare sig man tror det eller ej. Därför är det Heliga Namnet, som Srila Prabhupada gav oss, revolutionerande, och några av er som i kväll funnit det för första gången, kanske kommer att sjunga till livets slut, eller kanske du springer iväg och säger: "Ojojoj! Jag kommer aldrig tillbaka till detta, för där stämplar man mig, man till och med förbittrar teve-tittandet".

En del av er kanske inte uthärdar budskapet för ögonblicket; men hör ni, till sist finns det inget annat kvar. Att sjunga Hare Krishna är lösningen för att bli fri från så många synder som man bär med sig i den här materiella världen.

Medan man förbereder teatern, vill jag berätta något om en av Srila Prabhupadas lärjungar; Srila Harijan Maharaj. Srila Prabhupada sände lärjungar till alla delar av Sydamerika. En dag mottog han ett brev från Bogot, Colombia, från några grabbar som hade hört om hans rörelse, och de skrev till honom: "Snälla Swami Prabhupada, skicka någon till Colombia för här vet vi ingenting om Krishna".

Srila Prabhupada hörsammade dem genast och letade bland sina lärjungar från Venezuela efter någon som kallas Havi Das (Ilan Chester), ni kanske hört talas om honom, eftersom han är en känd sångare. Då åkte han som en Prabhupadas lärjunge till Bogot och började sjunga Hare Krishna. Han var i en lokal som denna, Bogots planetarium, och en av de första personer han träffade där, som hjälpte till vid konferensen, var Srila Bhakti Bhimala Harijan Maharaj.

Nu förhöll det sig så att Srila Harijan Maharaj, som på den tiden var känd som Miguel Antonio Chvez, av en tillfällighet eller av ett öde utöver det vanliga, var tjurfäktare till yrket, vilket inte precis är ett yrke som lämpar sig för en Vaishnava. Han var en frustrerad tjurfäktare, för han ville inte längre veta av sitt jobb, han ville veta mer om det andliga livet. Han hjälpte då till vid de lektioner som hölls, och han tyckte så mycket om det, att han två dagar senare började leva med Havi Das för att grunda Colombias första tempel för Krishnamedvetande.

Ända sedan den dag han gick med i rörelsen, har han varit en enastående förebild. Jag överdriver inte, för jag har personligen levt med honom i mer än 10 år, jag vet att bara för att någon lämnat denna värld, så talar man gott om honom, men i detta fall är det inte så. Srila Harijan Maharaj var verkligen ett oklanderligt exempel på en hängiven och underbar Vaishnava. När han reste outtröttligt och öppnade tempel på alla håll, frågade man" Maharaj, vill du kanske öppna 108 tempel i Colombia?" Srila Harijan Maharaj svarade: "Inte 108, minst 500", han var fast besluten att ge till andra gåvan från Srila Prabhupada.

När vi med Srila Harijan Maharaj, åkte till Indien för att träffa Srila Bhakti Sridhara Deva Goswami Maharaj, hade vi båda tillfället att motta initiering till Sannyasiorden från denna stora personlighet, en nära broder till Srila Prabhupada. Och där började vi grunda vår Vrindamission i Colombia, och senare stötte vi ihop med Sripad Atulananda Acarya Prabhu, som förenades med Vrindamissionen från Chile.

Så började missionen växa till en underbar familj, som representeras av "Pacto Andino Trascendental", för att lämna alla världsliga plan och komma att verkligen identifiera oss med vårt eget jag. Detta är den transcendentale revolutionärens jag, som går emot alla orättvisor, som stödjer Sanningens alla framställningar, som strävar efter att utverka barmhärtighet för alla andra och för sig själv också.

I Srimad Bhagavatam står det: "Om vi tar vår tillflykt till Krishna, försvinner de största farorna i världen, och till och med den materiella världens ocean blir till inget mer än det vatten som ryms i en spädkalvs klövspår".

Därför finns det två reglerande principer vi alltid bör följa. Den ena är att alltid tänka på Krishna, och den andra är att aldrig glömma Honom. Detta är vår uppgift.

B.A.Paramadvaiti Swami

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare