Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

FÖRLÅTELSE

"Förlåtelse... den förlåtelse vi så innerligt behöver och den förlåtelse vi så väl måste lära oss att ge..."

- Chat med Guru Maharaj 24 Juli 2002 Miami, USA -


Mina kära vänner,

Mina välsignelser och varmaste hälsningar denna dag. Temat för dagen är ett klassiskt religiöst tema. Givetvis har det mycket att göra med Vaisnavismen. Det är hjärtats inställning hos Srimati Radharani. Orsakslös nåd är den intensivaste formen av förlåtelse. För, vad är förlåtelse om det bara medför befrielse från straff för överträdelser man begått? Det allra största som kan ges när det gäller det största behovet, är en förlåtelse som aldrig tidigare hörts.

Förlåtelse är något som endast den förorättade kan ge eller dennes representant. I grund och botten är vår ursprungliga synd, enligt Srila Bhaktisiddhantas undervisning i boken "Brahmanas och Vaisnaver", att hysa apati gentemot hängivenheten. I begynnelsen av vår materiella existens hade vi denna känsla i ett svårt ögonblick av att kronologiskt analysera den, då ju Krishna uppehåller detta ögonblick delvis dold förresten, eftersom att ifall det inte vore så, så skulle inte vår fria vilja existera. Därför säger Krishna att Han även skänker glömska. Alltså har vi alltid möjligheten att följa hjärtats Herre. Vi har alla erfarenheten av att det i den inre kampen finns en möjlighet att välja godheten istället för lidelsen och okunnigheten. Det är där man kan förstå att likgiltigheten för hängivenheten till gudomen är tillräckligt för att inbjudas att känna världen av exploatering och av allehanda skapelser. Den materiella världen också är Herrens skapelse, och ibland tjusas vi av dess skönhet så till den grad att vi nästan tänker att vi befinner oss på den perfekta platsen och kommit för att stanna, men det är inte annat än de olika vägarna i den materiella omgivningen.

Våra fel och dess konsekvenser får oss att minnas att vi måste befinna oss på fel plats, men detta är Kals tidsålder, där saker hela tiden blir alltmer outhärdliga, och man kan se detta allt tydligare. Men att se orsaken inom en själv, att förstå att endast likgiltigheten för hängivenheten är en synd inför den oändliga kärleken hos vår evige välönskare, är inte så enkelt eftersom vårt falska ego nekar att acceptera något ansvar. Att fela är mänskligt, men det är än mänskligare att skylla på andra. Så står vi och stampar med orsaken till våra lidanden och vi svänger mellan materialismen och ångern till dess att ett urgrundsskrik slipper ur vårt hjärta. Ett rop efter förlåtelse. En bön om andlig amnesti. Detta är en av de praktiska aspekterna på Maha-mantrat: "Förlåt mig för alla illgärningar och all likgiltighet gentemot Din Gudomliga närhet, min Herre, och uppta mig i din kärleksfulla tjänst. Låt mig få vara ett redskap för Din kärlek. Utan detta finns inget hopp för mitt liv."

Förlåtelse är vad Krishna erbjuder i sin underbara inbjudan till Sin Kärlek och Sin närhet."Tänk alltid på Mig". Tänk dig! Bara en älskare uppmanar att alltid tänka på honom, i annat fall skulle det vara en förolämpning att uppmanas att alltid tänka på någon. Förlåtelse är något som är naturligt för kärleken att förstå att förolämpningen bara är ett misstag som inte har någon grund i vår själ.

Vi är till vår beskaffenhet delar av gudomen och vi har använt vår andliga kraft på ett dåligt sätt, utan tvivel har vi missbrukat den. Herren kan dock förändra allt detta och förlåta våra fel, men villkoret är överlåtelsen. Sarva-dharman parityajya mam ekam saranam vraja aham tvam sarva-papebhyo moksayisyami ma sucah "Överlåt dig till Mig. Men att överlåta sig är så svårt för de sjuka varelserna i Maya, de ego-trippade som till och med brukar säga "Vi är som gudar. Det finns ingen högre, ingen över oss." Vi utför övningar. Karma, Jana, Yoga, Yajas, studier, botgöring, etc., allt, men vi kan inte gråta efter barmhärtighet. "Vi är allför fina för sådant". Vi fäller tårar bara när man tar våra slantar. Men att gråta efter förlåtelse och nåd vill vi inte göra. Egot har oss fortfarande fastsurrade i fåfängans ateism. Eller opersonlighetsfilosofins hövliga ateism. Generöst titulerar man hela världen "gud", men vi ignorerar den som uppehåller oss sedan allra första början.

Det är fördenskull, för Sin gudomliga kärlek, som Herren Caitanya steg ner till den här världen. Vi kommer ihåg lite av denna historia eftersom konfidentiella orsakerna till Hans ankomst är av en mycket intim karaktär mellan Radha och Krishna. Att sprida den gudomliga kärleken, att ge den orsakslösa nåden är snarare något som kommer ur Srimati Radhikas storsinthet. Hon är ju den som bättre än någon annan vet vad som gör Krishna lycklig. Hon vet att det är tråkigt att vänta på att dessa hårt prövade själar ska överlämna sig. Och att Krishna skulle bli lycklig om de upphörde att lida under sin okunnighet. Därför är Hon motiverad att göra en universell ansträngning att bryta sönder alla regler och restriktioner man tidigare haft för att passa för att inträda i det andliga livet.

Det är helt enkelt något underbart; som söndagsfestens söta kakor. Srila Prabhupadas kulor mot Maya hos de hängivna var Gulabjamans. Kom och njut dess dyrbara identitet. Ojämförliga gåvor. Gratis smakprov på extasen i att vara en kärleksfull tjänare (som om man redan vore renad). Möjligheten att känna sig fri att älska Gud, känslan av universell kärlek trots att det undermedvetna är tyngt av önskningar, så många misstag från det förflutna, och Mahamantrats gåva som kan rena allt som fortfarande finns av felaktigheter inom en. Där är Srimati Radhikas kärleksfulla plan. Hon förenar Sig medKrishna för att komma i Sin underbaraste lek. Jay Sacinandana Gaura Hari. Hennes ljuvlighet är unik och Hennes förmåga att förlåta är obegränsad. Det är den största festen för alla fallna själar, möjligheten att räddas, ögonblicket att ta emot det man minst förtjänat. Till och med den simplaste syndaren kan komma med i denna Sankirtan. Den utövas i parker i städerna i Kalis tidsålder. Man behöver bara lyssna, sjunga och dansa. Därefter inbjuds man till att äta Prasadam, ren nåd, och lyssna på orden från en lycklig hängiven som tagit sig ur den fruktansvärda influensen för att acceptera en andlig mästare, för att underkasta sig de reglerande frihetens principer, för att acceptera att vara en kärlekens tjänare.

Så fint! Vad ska man göra för att få vara med? Ja, kom så ofta du kan, lyssna, sjung, dansa och lär dig att offra din mat så att den också blir Prasadam. Med andra ord; lämna skammen bakom dig och acceptera denna gåva. Du kan naturligtvis inte få den om du inte ropar: "Nitay Gauranga", med all kraft. Det är för stort för en alltför fallen själ, men det är verkligheten. Be inte om något annat, eftersom kärleken är det som dikterar resten. Nitai Gauranga kommer att ta plats i ditt hjärta och börja med den fullständiga rengöringen. Sjung Panca Tattwa-mantrat. Detta mantra är så speciellt att det inte ens accepterar att du kan synda mot det. Det är ett mantra bortom nama apraradhas, bortom de som kan förolämpas. Tänk dig, det är ren och skär nåd. Så när vi dyrkar moder Sacimatas son, Herren Gauranga, kommer vi att vara i detta hjärtas tempel.

Dit inbjuds vi för att aldrig mer förolämpa någon och att bli så ömsinta och kärleksfulla att vi aldrig kunnat ana, men på samma gång alltid önskat att bli bemötta. Och detta leder oss till att vara potentiella Sankirtaneros, eftersom det är tack vare denna nåd som den fallna själen kan delta i förmedlandet av samma nåd. Det är ett avgörande ögonblick, eftersom förlåtandet av andras fel och misstag är naturlig för den som berörts av Prema, Gudskärlek, genom Srila Prabhupadas nåd. Srila Prabhupada sände oss faktiskt ut att förkunna från första dagen som vi kom till hans gudomliga mission. Som i dagens Vrindavanita (Colombia), gjorde vi det varje dag. Vi gick ut med kartals, sjöng solo eller två och två och andra i närheten delade ut inbjudan och litteratur. Så gav man vittnesmål om inbjudan till den nåd som renar vår själ och öppnar en värld av oändliga dimensioner för tjänst. Med entusiasm kan vi göra vad man tidigare inte ens drömt om. Rena vår existens, våra resurser och talanger när vi kärleksfullt offrar dem inför vår andlige mästares lotusfötter.

Förlåtelse av högsta graden. Att lära sig förlåta istället, betyder också att hänge sig åt att med svett i pannan distribuera denna nektar till de lidande själarna. Detta är inte alltid en så angenäm erfarenhet. En förkunnare stöter ofta på en Jagai eller Madhai, men detta är för att visa sin tacksamhet om du kommer ihåg att det endast är genom den orsakslösa nåden som du kommit dit där du är i dag. Jämför dig inte med andra, för den orsakslösa nåden är fri. Kanske en annan fått mer nåd än du. Ifrågasätt aldrig detta. Det finns ju en obegränsad mängd nåd för alla som önskar den, men att avundas och jämför sig uppskattas inte. Bli alltså en sankirtanero från hjärtat, och distribuera denna litteratur, dessa heliga namn, denna kirtan och denna prasadam i stora mått. Triumfera i livet genom att vara nådens distributör. Endast detta kommer att graveras i din eviga tillväxt. Resten kommer att blåsa bort med kvaliteternas vindar.

Allt som du inte ger bort kommer du att förlora. Först förlorar du tiden. All tid som du inte ger bort för att dela med dig av nåden, är förlorad tid, eftersom det är tid utan mening. Naturligtvis måste man arbeta med många saker, men ha alltid nåden vid din sida, redo att ge av den. Detta betyder att ha i sin ficka, eller rättare sagt på bordet eller i bokhyllan i hallen eller i vitrinskåpet fullt av det som SEVA producerar för att alla ska kunna delta och dansa av glädje. Detta är en annan uppoffring - en god finansiell skötsel. Kanske det förvånar att jag nämner det här: nåd och skötsel av finanserna, men de är väl sammanlänkade. Srimati Radhika är kassaförvaltaren i Krishnas hem. Det är inte vilken tjänst som helst. Att handha Laksmi på ett ansvarsfullt sätt, betyder att ha allt i sina händer och givetvis sälja och utfordra för SEVA för att skaffa nytt material. Oupphörligt förkunnande.

Det gör mig ont när jag kommer till ett tempel och där varken finns musik från VRINDA eller de senaste böckerna med nektar, så som Krishna-boken på vers på spanska, etc, etc. Detta är ett tecken på lättja, dålig skötsel, föga tacksamhet, sömn, etc. Ni får ta det som ni vill. Så, nåden tar sig uttryck på många sätt. Internet, webbsidor, att svara på brev, att ta emot människor med älskvärdhet, ägna tid åt visiter, vackert dekorerande av templet, laga god mat och alltid vara den mest älskvärda du kan, eftersom människor fäster sig vid att bli kärleksfullt behandlade. Detta är ju vår natur. Att vara sträv, och en hård och likgiltig uppsyn mot andra, är uttryck som tillhör den världsliga och exploaterande tillvaron. Du måste tillåta människor att fästa sig vid Krishna, genom att fästa sig vid ditt kärleksfulla sätt att tala om Honom och att bry sig om deras välbefinnande. Detta och inget annat gör ett tempel till en verklig tillflykt, och ingen bör handla tvärtemot det.

Ett tempel beror av den kärleksfulla kvalitn hos dess ledare och dennes medhjälpare. Tempel som inte växer eller där det inte lever nya hängivna, saknar med säkerhet omhändertagande i denna kärleksfulla attityd, för ingen söker ju att bli dåligt eller ojust behandlad; vi söker bara nåd. Detta är med några få ord vad som kan sägas om förlåtelse och att förlåta, även om det är ett ämne utan slut, för varje gång finns det mer nektar till förfogande. Och vi måste ägna vår tid åt att fylla livet och medvetandet med nektar från acaryerna. Vi måste följa deras exempel. Fylla våra liv med deras välsignelser och försöka anpassa deras sätt i våra relationer till andra. Förändringen måste vara enorm, och borde vara snar! För om vi inte ändrar oss i dag, när ska det då bli? Så, framåt med mer nektar från er. Vi är bärare av Srimati Radhikas kärlek, även om vi ännu inte helt förverkligat det.

Det har varit en glädje att dela denna chat med er. Jag hoppas vi ses snart.

Alltid er välönskare,
Swami BA Paramadavaiti

Andra visdomsord om förlåtelse:

Swami BV Sadhu: Vem kan förlåta? Endast Gurun kan förlåta sin lärjunge. Det är endast i den närmaste relationen man kan förlåta. Endast modern kan förlåta sitt barn, för hon är modern. Vi är som barn. De små barnen begår misstag, det tar plats, kissar, men mamman säger inget, för hon är mamman till babyn, hon är mycket nära, hon förlåter allt för hon står barnet nära. Gurun är samtidigt vän, far, mor, allt, för han är på vägen för att komma till Krishna, Han är tillflykten. Genom tillflykten kan vi förstå nåden i förlåtelsen.

Vaisnava Maharaj: Jag är ingen stor själ, men min åsikt är att kärleken börjar där kunskapen slutar. Endast den som älskar kan förlåta.

Fråga: Vilket är det bästa sättet att förlåta sig själv?

Sripad Atulananda A: Bra fråga. Jag tror att man tolererar sig själv, för Srila Rupa Goswami ber oss ha tålamod och tillit. Vi är en katastrof, men Sri Krishna och Hans namn vill utföra ett under med oss. Jag tror inte att vi så mycket behöver förlåta oss själva som att tolerera oss själva. Vårt sinne ger oss inget hopp, men Nityananda Prabhu förlåter oss och ber oss att tjäna.

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare