Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Paramadvaiti Swami
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Paramadvaiti Swami
Vrinda Sunday Chats
Srila B.A Paramadvaiti Swami

Paramadvaiti Swami
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Vrinda on Youtube
Filmade Gurumaharaj/Vrinda föreläsningar

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

Paramadvaiti Swami
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Eco Truly Park
Ett unikt ekologiskt projekt
grundat på den urgamla
vediska filosofin.

Vrinda on Youtube
Vaisnava Internet News Agency

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association

UR SKRIFTERNA

"Den levande varelsens sanna intresse består av att ta sig ur den okunnighet som tvingar honom att utstå upprepad födelse och död. Den enda utvägen är att överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet genom Dennes representant. Utan att utföra hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, Vasudeva, kan man omöjligtvis bli helt obunden av denna materiella värld, och inte heller kan man på något sätt erhålla verklig kunskap."

(Srimad Bhagavatam 4.29.36-37)

Läs mer om...


Barnen - våra dyrbara juveler

Våra barn är våra dyrbara juveler, men vi får inte förväxla dem med gudsgestalterna. Hur ska vi sköta en dyrbar juvel och samtidigt fortsätta att dyrka Gurun och Gauranga på ett lämpligt sätt?

Först måste vi analysera vad som menas med en dyrbar skatt. Vi måste tydligt inse att barnen är värdefullare än de orörliga skatterna, och inte bara värdefullare utan också bräckligare. Vi måste alltid ta hand om våra barn och minnas att det är Krsna själv som gett oss dem och som i sista hand är den som skyddar dem. Ingen i denna värld står över Krsna. Vi ska alltid komma ihåg hans Absoluta makt. Han är allas vår välönskare, och därför borde vi inte oroa oss för någon, men på samma gång är paradoxen den att föräldrarna känner sig mycket oroade för sina barn. Med andra ord är detta en tjänst som Krsna själv gett till dem. Och hur ska man då kunna ta hand om sina barn om man inte tar hand om sig själv? Att ta hand om sig själv betyder att ha ett starkt andligt medvetande.

Många föräldrar tror att de gör sin plikt mot barnen genom att ge dem mycket saker, klä dem i sammet eller skicka dem till dyra skolor, men om mamma och pappa inte är förenade i hängivenhet, då blir resten aldrig ett bra substitut. Vi måste vara ödmjuka för att inse detta, då tendensen i den materiella världen är att känna sig bättre än de andra genom att ha saker som de andra inte har, och vi överför detta överlägsenhetskomplex på våra barn och skapar en elit kring dem genom att ge dem möjligheter att få saker som andra inte har, men i hemmet hör de inte ens ett mantra, bara kali yuga.

Den som tror att man kan värdera en person utifrån hennes ekonomiska situation, är förlorad. Om vi uppfostrar våra barn på det viset, kommer de inte ens att veta vad ödmjukhet, barmhärtighet och vad ett hälsosamt liv är.

Åratal av tjänst i fattiga länder och samtidigt i Förenta Staterna och Europa, har gett mig många tillfällen att jämföra fostran. En av de viktigaste sakerna som barnen måste lära sig är att älska och att älska alla. Som aspiranter på hängivenhet till Krsna, måste vi hålla oss ödmjuka och om våra barn ser det kommer de också att inspireras.

Ett långfristigt program kräver sant Krishnamedvetande. Imitationer och diplomati varar inte länge. Med barn är det åtminstone som med att öppna ett tempel. Det är mycket fint och vi är tvungna att vara seriösa ända från början. Varje barn är ett projekt på minst 20 år och i verkligheten mer än så. Att ha barn är ett livslångt åtagande. Som Srila Prabhupada sa: Att vara tempelpresident är arbete för hela livet, för när du värvar människor till församlingen, måste de växa som barnen växer i en familj, och de tycker inte om att de ledande personerna byts ut, på samma sätt som barn inte tycker om att byta föräldrar. Tyvärr är det detta panorama vi ser nuförtiden, barnen står utan mor eller far och presidenterna stannar heller inte lång tid i templen. Dessbättre finns det undantag.

Jag vill passa på att denna stund offra mina ödmjukaste vördnadsbetygelser till alla förträffliga mödrar och fäder som fullgjort sin plikt med barnen som det är. Att vara en bra mor är ett supertufft uppdrag. Dessbättre har Krsna gett mödrarna ett sådant sinnelag att de står ut med barnen, men det är likafullt hjältinnor och det finns inget lämpligt sätt att med ord tacka alla mödrar och alla kvinnor. Det är alltid bra att komma ihåg att den vediska kulturen lär oss att vi bör dyrka kvinnan. Kvinnorna är Laksmi i våra hem, de visar en sådan uppoffring och en av de största uppoffringarna är att uthärda männen. Naturligtvis, det finns ibland förträffliga män som inte behöver uthärdas, utan snarare är ett stöd som det visar sig, men vi ser att det inte finns så många av dem.

Egoismen kommer in i familjen på ett sätt som är så tungt att man inte lägger märke till barnen, eller så grundar sig själva relationen på en sinnlig relation, sinnlig tillfredsställelse, och om det finns något problem med detta börjar man att söka andra saker, och så lyser religiositeten med sin frånvaro. Givetvis säger jag er detta bara för att skrämmas lite, för jag vill att ni ska vara precis tvärtom, verkliga gentlemän och mödrar som Laksmi och Savitri.

Det är ett faktum att barnen behöver många element för att utveckla Krishnamedvetande. Härifrån och framöver kommer jag att kommunicera direkt med alla mödrar och alla barn via vår sida på Internet, http://damodara.de. (Denna sida finns ännu endast på spanska, översättarens kommentar) Där kommer vi att samla ihop de nya upptäckterna, ideerna, lärorika materialen, sagor, historier, sanna hjälteberättelser, för att varje lokal undervisare ska kunna använda sig av detta. Dessutom, du inbjuds att delta i detta. Väck sovande själar; detta är ropet från damodara.de Skicka era nektarlika historier. Skicka teckningar från era barn. Uppmuntra era barn att skriva dikter och publicera på sidan. Raportera från project som barnen har lokalt. Angiara Muni prabhu, som sköter sidan, ser fram emot att ta emot allt detta. Han gick med i rörelsen som barn, vid 14 års ålder, och därför förstĺr han det jag vill med denna sida.

Naturligtvis borde vi alla förbli som barn för att förstå detta projekt. Gamlingarna kan ägna sig åt att läsa i tidningen, men vi utvecklar Damodara-världen! Detta är inte en cybervärld, det är en hjärtats kärleksfulla värld. En värld där barnen och deras mognad är prioritet. En värld där pengarna används för att tillfredsställa Krishna när man gör fina saker för barnen. Inte som den moderna människan som sparar pengar på barnen och slösar dem på sina galna ideer, så att när du frågar varför de inte har skrivit ut sidorna från Damodara, så svarar de att de inte har råd eller att de är mycket upptagna med att bränna tomrummet i huvudet när de talar i mobiltelefonen, men aldrig tar med barnen ut på landet för att lära dem något viktigt eller så har de något program för barnen i stan varje vecka. Det finns prgram som inte har ett eget rum för barnen och när man tar med barnen till ett program, vill man hålla för munnen på dem för att tysta dem, och sedan förvånas man över att barnen inte vill komma tillbaka till templet.

Vi måste slösa god energi på barnen. Börja med sadhana, göra upp planer vid våra sammankomster, planer på att utvidga skönheten i processen för de yngre.

Min personliga erfarenhet är att, och jag hoppas ni inte tar illa upp av denna kommentar, det är mycket härligare att predika för barnen än för de vuxna. De reagerar mycket tacksamt, de blir synligt exalterade, de deltar med sådan glädje när någon ägnar sig åt dem. Jag kan helt enkelt inte förstå att det finns hängivna som är motsträviga till att organisera och hjälpa till med program för barnen. Detta borde vara standard för varje tempel samtidigt som konferenserna för de vuxna pågår, för inom konferensen är det ingen som orkar med barnen. På samma sätt står inte barnen ut med konferenserna, men de vuxna hängivna tar inte detta på allvar, de tänker att barnen borde sysselsätta sig själva.

En annan mentalitet som finns är att mödrarna, när de kommer till templet, lämnar barnen som om de vore på semester från att ta hand om sina barn, och barnen springer runt överallt i templet och stör predikan, ordningen, renheten, och om en stackars predikant som jag säger något till mammorna känner de sig sårade, och förvirrade går de hem och säger: " De vill inte ha mig i templet längre, de här munkarna tycker inte om barn" Men allt detta är helt och hållet ett fel i organisationen och föräldrarna är de som har det huvudsakliga ansvaret för att organisera sådana program. Glöm inte att de hängivna redan betalar hyra, tar emot folk, troligtvis lagar de även mat, och när makarna kommer till templet med sina barn, är det inte för en stunds avkoppling, det är en stund att organisera mågot mycket fint för barnen och de vuxna. Det här betyder att vi måste anstränga oss för det.

I templen för Brahmacaris sysslar man vanligtvis med all annan tjänst, och papporna och mammorna ägnar sig åt det som handlar om barnen. Brahamcaris har bestyrkt frihet från detta men med försiktighet, utan minsta ringaktning.

Med andra ord måste ämnet barn tas på högsta allvar och varje tempel och varje förälder måste på sin prioriteringslista se hur detta ska organiseras.

Gurudeva Atulananda, vill du vara snäll och hjälpa mig här. Säg oss något från din outtömliga källa av nektar. Berätta något, för du är en hjältemodig far och dessutom en lycklig förkunnare då du alltid gör andra lyckliga.

Srila Atulananda A: Jay Maharaj, dandavat till dig och alla vaisnavas. Att behandla barnen väl är fundamentalt för att Krsna ska komma in i deras hjärtan från tidig ålder. En dag tänkte jag att detta till och med är McDonalds strategi och vi borde vara föredömen. Om någon har varit lycklig och gått i templet ända sedan barndomen, kommer detta at vara något oförglömligt och man kommer att känna uppskattning för de vise. Det är välkänt att barn fångar upp långt mer än man kan ana och de är mycket hjärtligare, och därför måste man vara vänlig och snäll.

bap: För närvarande är det bara i Peru där den enda aghasura finns, men McDonalds har verkliga aghasuras och ingen Krsna som dödar dem. Ursäkta, det finns en annan Aghasura i Gouramandal, farmen i Chile, tack vare Aditiananda Prabhu.

Srila Atulananda A: Ja, vi måste förbereda barnen att avliva dessa aghasuras.

bap: Underbart, Gurudeva Atulananda, inför barnen måste vi sluta vara demoner.

Srila Atulananda A: Det är sant. Om vi inte sköter om dem är det som att bli en ny aghasura.

bap: För mig är umgänget med barn verkligen upplivande och befriande från sorger och bekymmer.

Srila Atulananda A: Och att tjäna dem öppnar för oss ett stort fält för förkunnelse. Det måste tillverkas cd:s, kasetter, ets. Presentea skrifterna i böcker, dockteater, etc, allt en speciell kultur för dem.

bap: Så borde alltså våra områden, och helst våra tempel ha platser speciellt för barnen, scheman och personer som är lämpliga och som med all kärlek ägnar sig åt att göra någor fint för dem och detta bör inte startas mågon gång nästa millennium, utan redan vid nästa sammankomst.

Srila Atulananda A: Ja, många gånger är det barnen som drar föräldrarna till templet, frmaförallt om de har det bra där.

bap: Häromdagen talade vi också om de nya hängivna. Det som passar för dem passar också för barnen. Du måste ge dem en plats där de kan växa, där de är utmanade, där de finner en viss kompetens för att inspireras att bli bättre. Utan detta kommer även programmen för barnen att bli tråkiga. Att sätta ett nioårigt barn att leka med dem som är fyra är en förolämpning av dess värdighet. Därför bör de hängivna, och föräldrarna givetvis, alltid komma ihåg att om du dyrkar gudsgestalten men inte sköter om barnen, då kommer gudsgestalten att förargas. Vår istadev kommer att käna sig mycket dålig, men om vi istället ställer barnen i första hand och genom vår känslosamhet försöker göra saker för dem och försummar det andliga livet och våra gudsgestalter, kommer bara frustration att infinna sig där. Som i en tillsynes perfekt parrelation, om Krsna inte är i centrum, behöver man bara vänta en liten tid, och så kommer de att känna sig otillfredsställda.

Moder Rasarani har mycket erfarenhet. Hon har en skola för barn i Cali, Colombia. Där lär sig skolans grannbarn att vara vegetarianer och mycket om Herren Krsna. Mataji, jag skulle gärna vilja höra någon rapport från dig. Rasarani dd: Vid dina lotusfötter, Guru Maharaj, tack för detta stora tema. Vi vet att barnen är vårt ansvar inför den Högste Herren, och trots att de har en liten kropp, tänker vi att de inte hör eller analyserar, men de är som bandspelare som kontinuerligt spelar in våra handlingar. Därför måste vi handla inför dem s´med mycket klarhet, sanningsenlighet och alla kvaliteter hos en vaisnava, för de är de största psykologerna och deras framtid beror av den klarhet med vilken vi handlar varje minut, varje sekund inför dem.

Bhagavati dd: I början av tonåren attackeras barnen av materialismen, och för dem är gudsgestalterna inte längre som förut, det är kompisarna i skolan, modet, etc. Hur ska vi vägleda dem på ett naturligt sätt utan att vara fanatiska och utan att vara för eftergivna.

bap: Det ämne du nämner är förstås väldigt komplicerat. Sannerligen kan jag säga att det som räddar oss mest i de svåra stunderna är Guru nista, ståndaktigheten, tron och hängivenheten gentemot den person som beskyddar oss. Små detaljer i skolan är inte så viktiga, man måste se till tid, plats och omständigheter, men om jag håller barnen sysselsatta med något positivt, kommer det negativa att ha mindre förutsättningar att komma in.

Bhagavati dd: Gurudeva, det är svårt när barnen är tonåringar.

Kesava Maharaj: Vilken typ av program kan vi gära för de äldre barnen mellan 14 och 17 år, som bombarderas med så mycket?

bap: För att sysselsätta tonåringarna behövs ett arbetslag där föräldrarna samarbetar med sannyasierna eller andra hängivna som är kreativa och söker särskilda projekt. Jag har både goda och dåliga erfarenheter i frågan, men i slutändan beror allt på föräldrarna. Många barn har problem just för att föräldrarna har problem och naturligtvis påverkas de på ett annat sätt, men jag har också sett det motsatta, tonåringar som blivit så ansvarsfulla att de till och med tagit ansvar i templen, personer med ideal och om de vill lyssna lite på modern musik, då har vi Jagannath salsa och så har vi techno av Ananda Shanti, men visst, vi håller oss på avstånd från dem som vandrande kyrkogårdar av döda djur, och detta kommer de att förstå: att det inte är bra att döda djur. I gall ungdomarna inte förstår detta, då frågar jag mig: Vad har du gjort med dem? Om dina barn inte är emot abort, vad har du då lärt dem? Till exempel konstgalleriet för medvetande; de bilderna är bra för att väcka medvetande hos dem. För tonåringarna finns det så många projekt, som konst, ekologi och att lära sig arbeta med något seriöst är också viktigt, men allt beror på personen och var man bor.

Srila Atulananda: Svar till Bhagavata: Som Gurudeva säger, är det ett komplicerat ämne. Ungdomarnas situation lär oss också att vi måste bli mer beroende av Krishna och ha tro på Hans plan oc inte misströsta. Man bör ha tålamod och fortsätta vara deras vän och alltid visa vilken som är vår plats och vår vision, och respektera deras frihet. Jag har sett fall där barn till hängivna i början bar mycket emot, med sedan blivit hängivna. Det finns en period av naturlig upproriskhet men i slutändan måste man lägga allti Krishnas händer. Som Bhaktivinod Thakur sa: sinne kropp familj... Man måste meditera mycket på detta. I Saranagati måste varje grhastha studera oc sjunga dessa sånger, de är som balsam ett svar, ett stöd, en stark inspiration och energi. Alltså är det viktigaste att inte misströsta. De kommer att få sina erfarenheter, emn det viktigaste är att man själv är ståndaktig i sin hängivenhet; de kommer även att uppskatta detta längre fram, liksom mansjälv fortsätter framåt trots problemen som de själva orsakar oss. De testar. Barnen förstår sina föräldrar bättre när de själva blir föräldrar, man måste ha tålamod. Dessa stunder av frustration eller motgångär en nåd för att man ska lösgöra sig lite från dem och bli mer beroende av Krishna. Det lär oss också att vi inte äger våra barn och att bhakti inte är något garanterat eller något automatiskt.

bap: Jag instämmer. Kärlek, tålamod och förtroende är, utan minsta tivel, till välsignelse för barnen. Att vara alltför tillåtande är inte heller bra, men detta kriterium måste man ha för varje individ.

Govinda Vilas das: Mycket motstånd kan få motsatt effekt. Man måste inte predika en massa, man måste ge dem förtroende och låta dem få sina erfarenheter.

Srila Atulananda A: Visst, man bör se vart det leder.

Govinda Maharaj: Promenader i grupp är också väldigt tekreativa, utflykter, äventyr med ansvariga föräldrar. Man borde vara en trogen vän till barnen, med mycket tålamod, tolerans, förstå och lyssna till dem, ge dem all plats och tid för att de ska utvecklas, givetvis i fullt Krishnamedvetande, ett liv som vår käre Gurudeva Atulananda gett oss exempel på. Barnen kommer att se dig som deras största hjälte.

Prima Vilasini dd: Jag tror att det kan finnas en skillnad mellan unga barn till hängivna och unga personer som kommer till templet eller unga hängivna vilkas familjer inte har någon kontakt med templet.

bap: Svar till Prema Vilasini: Naturligtvis finns det en skillnad hos alla barn men när de kommer samman, de ena med de andra, kan vadsomhelst hända. Prema Vilas, till exempel, presidenten på farmen i Ecuador, blev en hängiven genom kontakten med barnen i en familj med hängivna, trots att dessa ungdomar inte tog så Krishnamedvetandet på så stort allvar.

Tack för att ni deltagit i dagens chat.

Alltid er välönskare,
Swami B.A Paramadvaiti


Tankar kring temat, några citat:

"Undervisa barnen, så behöver man inte straffa människorna."
Pytagoras.

"Utan tvivel är det viktigt att utveckla barnens sinne. Inte desto mindre är den värdefullaste gåvan man kan ge, att utveckla deras medvetande (Gudsmedvetande)."
John Gay

"En förälder bör vara vännen och den förtrogne för sitt barn, inte dess tyrann."
Gioberto

"Mycket måste föräldrarna göra för att kompensera att de skaffat barn."
Friedrich Nietzsche

"Att skaffa barn gör en inte till förälder, på samma sätt som att man inte blir pianist för att man skaffat piano."
Michael Levine

Det en förälder gör mot sitt barn, gör han mot sig själv."
Miguel de Cervantes Saavedra

"Hur stor rikedom är det inte, även bland de fattiga, att vara barn till en god förälder."
Anonym

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare