Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionen


Klicka här för att läsa mer om VRINDA-missionens grundare
Swami B.A. Paramadvaiti

Nimaihuset
Nimaihuset - svenskt Vrindatempel   

Vrinda Europe
Vrinda Europe   

Vrinda Portal
Vrinda i övriga världen

Vrinda News

Gurudeva live
Filmade Paramadvaiti-klasser   

Paramadvaiti Swami
Mp3-föredrag av Swami B.A Paramadvaiti   

World Vaisnava Association
VRINDA - medlem av
World Vaisnava Association


Atman

Människan enligt indisk syn

Den insiktsfulle kännaren av Indiens heliga urkunder, författaren Walther Eidlitz, ger här en framställning av den indiska uppenbarelsens uppfattning om människan, som kulminerar i läran om atman, det sanna jaget, som enligt indisk uppfattning tillhör en helt annan kategori än vår kropp, vår själ och vår ande.


"Vem är jag?" Det är en fråga, som om och om igen ställes av enträget sökande människor i Östern och Västern. Klagande dyker frågan upp i det gamla Israel och hos det gamla Greklands stora dramatiker liksom i Gilgamesh-eposet inom den babylonisk-sumeriska kulturkretsen. Den berömda maningen: "Lär känna dig själv!" som stod att läsa över porten till templet i Delfi, är ju likaså en enträgen uppfordran att söka svar på denna fråga: "Vem är jag?"

Vår västerländska kultur vilar som bekant nästan uteslutande på grundvalen av den grekisk-hellenistiska kulturen, den romerska rätten och bibeln, även om den moderna teknikens och naturvetenskapens svindlande byggnadsverk överskuggat den. Likväl har vår existenssäkerhets stolta byggnad, som vi alla vet, börjat vackla betänkligt och hotar att fullständigt störta samman. Det torde därför vara till stor hjälp att lära känna, vad den urgamla indiska visheten har att säga om det centrala temat, vad människan är. Ty även genom Veda-skrifterna och Upanishaderna, Bhagavadgita och Bhagavata-Purana samt de övriga indiska heliga urkunderna tonar samma beständiga fråga: "Vem är jag? Varför måste jag utstå lidande? Vilket är målet för mitt liv?"

Västerländskt tänkande gör sedan Sokrates' tid - alltså sedan nästan två och ett halvt årtusende - alltjämt nya försök att med mänskligt förnuft fatta innebörden av allt som utspelas i tid och rum. Ja, det saknas inte ens försök att underkasta även det eviga, Guds väsen, det jordiska förnuftets och den mänskliga logikens lagar. Indiskt vetande går en i grunden annan väg. Skillnaden mellan indiskt och västerländskt tänkande framgår av ett egendomligt samtal, som Aristoxenes återgivit. Det lär en gång ha förts mellan Sokrates och en vis indier, som kommit till Aten. Sokrates berättade för den långväga gästen från Indien att hans uppgift bestod i att tänka över människornas liv. Då log indiern och sade:
"Ingen kan begripa vad som rör människan, om han inte förstår det gudomliga."

Vi ska nu närmare betrakta människan, sådan hon i psykologiskt avseende skildras i de indiska uppenbarelseurkunderna.

Vad man i Västerlandet anser vara människan i sin helhet, allt vad man kallar kropp, själ och ande, det är enligt den indiska uppenbarelsen endast ett hölje, som uppbyggts av materia, av fysiskt stoff.

Av grövre fysisk materia består den fysiska kroppen med alla sina lemmar och organ. Det hos människan, som man i västerlandet kallar själ och ande och t.o.m. betraktar som något evigt i motsats till den förgängliga materien, också det framställes som bara ett hölje av fysiskt stoff, låt vara av finare, osynligt, ovägbart stoff. Detta finare hölje betecknas med sanskritordet antahkaranam som kan översättas med "det inre sinnet".

I det inre sinnet finns fyra skikt, i vilka medvetandet tar sig uttryck på helt olika sätt.

Det djupaste medvetenhetsskiktet kallas på sanskrit cittam. Cittam liknas i de indiska texterna vid en spegel, en speglande vattenyta, som troget reflekterar alla intryck, som når den. En vanlig spegel har den egenskapen, att bilderna i spegeln försvinner, så snart det avspeglade föremålet avlägsnar sig. Men i cittams spegel blir alla bilder bevarade. Intrycken och bilderna av alla gärningar och allt lidande, liksom av alla känslor och tankar och allt annat, som människan medvetet eller omedvetet har upplevt, de lägger sig över cittams spegel; de sjunker även ned i djupet av den speglande sjön. I cittams från början rena sjö hopar sig med tiden det otal intryck från de lustbetonade eller smärtsamma upplevelserna och de breder ut sig över cittams spegel som ett smutsskikt, så att spegeln kan återge intrycken endast vanställt och otydligt. - Det indiska vetandet talar här inte endast om intryck från det nuvarande livet utan också från otaliga tidigare liv.

På västerländskt uttryckssätt skulle man kunna kalla cittam det omedvetna eller det undermedvetna. Det omedvetnas förekomst och inverkan är sedan årtusenden välbekant i den indiska visheten.

Ett andra medvetandeskikt i det inre sinnet kallas på sanskrit manas. Manas ger sig till känna som medvetandets beredskap att uppleva något. Denna beredskap, som ständigt ligger på lur, leder till ett begär att om och om igen uppleva, vad som gav njutning. Manas tåligt bidande beredskap blir till en oemotståndlig eggelse att åtminstone i fantasin dröja kvar vid det föremål, som en gång gav lustintryck, och på nytt njuta denna lust. Det är manas, som kommer oss att uppfatta ett ting som eftersträvansvärt och angenämt och som så att säga sätter färg på saken, så att den verkar tilldragande. Det är samma manas, som kommer en sak att synas frånstötande. Manas är det flackande skikt i det inre sinnet, som känner, önskar, begär, hoppas, lockar eller avskräcker, fruktar, hatar eller vredgas. Det i vilda vågor upprörda manas frammanar oupphörligt nya intryck i cittam, vilka sedan på nytt kommer att avnjutas av manas.

Ett tredje skikt i det inre sinnet består av förmågan att överlägga och dra slutsatser, liksom även förmågan att avgöra skillnader och välja. Denna själsförmögenhet kallas på sanskrit buddhi. Vi kallar den förnuft, intellekt. Buddhi överlägger, besinnar och fastställer, vad som uppleves. Genom Buddhi, förnuftet, lär man känna vad det är för ett objekt, som framkallar ett intryck i cittams spegel, varifrån det härstammar och hur det kan uppnås. Buddhis verkan är objektivt, sakligt bedömande. Utan att man är medveten om det, blir emellertid buddhis objektiva bedömande och övervägande ofta nog grumlat och vilselett av impulser eller lidelser, som tränger fram ur djupet av cittam.

Ännu ett fjärde skikt i det inre sinnet beskrives i de indiska texterna. Det består likaledes av fin fysisk materia och är liksom ett organ för att uppleva alla människans höljen som en helhet. Sanskritordet för detta är ahamkara. Ahamkara är det fina fysiska organ, som behövs för att uppleva känslan av det egna jaget. Om detta jag ska vi tala utförligare i ett senare sammanhang.

Det betonades ju, att alla dessa höljen består av materia, som i sig själv är livlös, död. Då uppstår frågan: "Varifrån kommer då livet in i kroppen av kött och blod och in i de finare fysiska höljen, som vi kallar själ och ande?" Svaret lyder: "Såväl kropp som själ och ande har kontakten med en obekant, ett X, att tacka för sitt liv." Detta helt obekanta X kallas i den indiska uppenbarelsen det sanna jaget, atman. Varje atman, som hör till och finns i varje levande människa, varje djur, varje blomma, och som skänker dem liv, tillhör en helt annan kategori än vår kropp, vår själ och vår ande. Atmans väsen är fullständigt skilt från det, som vi kan iakttaga med våra sinnen, mäta med instrument och uppfatta med vårt förnuft. Denna atman kallas i Upanishaderna för "ögats öga", "örats öra", "andens ande". Enligt urkundernas utsagor är atman i vilket levande väsen som helst en ytterst liten gnista av verkligt evigt liv. Hans väsen kallas oförgängligt vara, ren insikt, ren glädje, rent jag; den lilla gnistan, den individuella atman hör på grund av sin natur inte alls till världen utan till den stora ATMAN, till Gud, till Guds eviga rike, som är oberoende av tid och rum.

I Bhagavadgita, den i Västerlandet mest kända av de indiska uppenbarelse-urkunderna, heter det: "Lär känna honom (atman), av vilken allt är genomträngt. Denna atman biter inte svärden på, fuktar inte vattnet, bränner inte elden, uttorkar inte vinden Outgrundlig är atman, oförstörbar, oförgänglig, oföränderlig, evig."

Upanishaden säger: "Atman föds icke och dör icke".

Grundvalen för all indisk vishet är kännedom om atman. Utan Den kan man inte förstå någon av de indiska uppenbarelseurkunderna. Västerlandet saknar emellertid vetandet om atman. Av den västliga hemisfärens indologer och av några moderna indologer i Indien anses läran om atman som idel spekulation. I det inledningsvis anförda samtalet antydde likväl den indiske vise för Sokrates, att man utan kännedom om atman inte kan förstå vare sig världen, Gud eller sig själv. Kunskap om atman är den självklara förutsättningen för de urgamla indiska frälsningsvägarna, framför allt för jnanayoga, vetandets väg, och för bhaktiyoga, den tjänande insiktsfulla Gudskärlekens väg.

Hur har då atman, som hör till Guds eviga värld, råkat in i de för honom helt väsensfrämmande kroppshöljena? De heliga texterna förklarar: Atman, som är en gnista gudomligt liv, är också begåvad med något av Guds fria vilja. Då varje atman äger fri vilja, är också friheten att välja utmärkande för honom. Han får välja, huruvida han - i överensstämmelse med sin natur - alltjämt vill älska och osjälviskt tjäna Gud, som är hans ursprung och grund, eller om han begär njutning för sin egen del.

Om atman bestämmer sig för självisk njutning, d.v.s. om han vänder sig bort från Gud, ges åt atman sinnesorgan och kroppshöljen av död materia, sådana som han behöver för att njuta av världen. Han kan ju njuta av sinnevärlden, endast när det eviga varat döljes för hans blick. Av den ridå, som världen utgör, och av hans egna kroppshöljen döljes Guds eviga verklighet för honom. Men något ännu ödesdigrare tilldrar sig vid detta självvalda fall: atman, det sanna jaget, som med rätt kan säga: "Jag är atman - jag tillhör Gud", han säger hädanefter "jag" och "mitt" om något, som han inte alls är och som han identifierar sig med, fastän det är honom fullkomligt väsensfrämmande. Atman säger "jag" om själ och ande, ja, om den förgängliga kroppen. Han tror hädanefter: Det öde, som dessa stoffhöljen får utstå, åt vilka han själv ju förlänat liv, det är hans, atmans, eget öde. Och då atman med förskräckelse upptäcker förgängligheten i allt detta, om vilket han säger "jag" och "mitt", gripes han av fruktan och lider och stävar och roffar åt sig - och beder. Och vad beder han om? Om hälsa, om välgång på jorden, om hustru, make, barn, ägodelar och makt, om tusende saker och ting i den främmande värld av materia och död, vid vilken han mer och mer klamrar sig fast. Han ber t.o.m. om att det falska jaget skall bestå. Han ber om evig salighet för den illusoriska personligheten, som binder hans eviga väsen (som hör till Guds absoluta verklighet) vid kroppshöljena (som hör till världen, den relativa verkligheten).

Och så vandrar den bundna atman vidare, plågad av hunger och törst och mångfaldigt lidande, under förnedring och orättvisa och njutande endast flyktig jordisk lycka, driven hit och dit av sinnesintryck. Han drives inte bara från födelse till död; nej, piskad av manas' ännu otillfredsställda begär, som stiger upp ur intrycken i cittam och som följer honom över dödens tröskel, så vandrar han genom döden till ny födelse och ny död, utan ände, i många existensformer, alltjämt genom världar i vilka han är främling.

"Det har inte funnits någon tid, då du inta levde, och det kommer ingen tid då du ska upphöra att finnas till" Så talar Krishna, Gud själv, som lärare till sin lärjunge Arjuna i Bhagavadgita. Samma skrift fortsätter: "Så som en människa lägger av utslitna kläder och tar på sig nya kläder så lägger kroppsbäraren (atman) av den utslitna kroppen och inträder i en ny kropp."

I de indiska uppenbarelseurkunderna betonas, att en orubblig rättvisa sker vid reinkarnationen. Den sker motsvarande de intryck av människans egna tankar och begär och gärningar, som täcker cittams spegel. Och i texterna framhålles det: det finns EN närvarande, en omutlig, den stora Atman, också kallad "den inre skådaren till allt", "det stilla vittnet", "den inre ledaren", som är en delaspekt av den ende levande Guden själv, och som följer varje atman på hans ändlösa vandring genom förgänglighetens riken. Genom sin blotta närvaro borgar HAN för rättvisan i varje självförvållat kommande öde och det rättvisa samspelet mellan allas öden.

Upanishaden säger: "De, som här föra en glädjande vandel, ha utsikt att ingå i ett gott moderssköte (i nästa återfödelse) men för dem, som här leva ett stinkande liv, finns utsikten, att de ingå i ett stinkande moderssköte, i en hunds eller ett svins sköte eller i skötet av en kastlös."

I den indiska uppenbarelsen beskrives, hur atman vandrar till högre och lägre stadier, från liv till liv, motsvarande lagen av hans egna tidigare gärningar. I detalj redogöres där också för de frälsningsvägar, som leder till atmans fullkomliga befrielse.

Vad som då sker, kallas att "hjärtats knut" löses. "Hjärtats knut" är det falska "jag", genom vilket den eviga atman identifierar sig med det förgängliga grövre fysiska höljet och med den varaktigare men likväl av fysiskt stoff bestående själen.

I Bhagavata-Purana skildras det underbara skeende, som för till atmans verkliga befrielse, på följande sätt:

Hjärtats knutar söndersköras,
alla tvivel plånas ut,
och allt ödets välde brytes,
när i hjärtat, när i atman
någon skådat Gud.

Kanske räcker redan dessa aforistiska antydningar till för att låta ana, att den smygande fruktan för fullständig förintelse, som tränger sig på oss i atombombens tidevarv, helt och hållet drives på flykten, när man på allvar sysselsätter sig under kunnig ledning med den indiska läran om atman.

Också vårt synfält vidgas därigenom på ett förvånansvärt sätt. Det må endast erinras om hur djuppsykologien vidgas och fördjupas genom kännedomen om atman. Inte bara några till det omedvetna sjunkna intryck från det nuvarande livet ryckes fram i ljuset, utan alla de glömda intrycken från otaliga liv i många existensformer och kulturkretsar. Obegripliga erfarenheter, till exempel det så kallade "kollektiva undermedvetandet" och "arketyperna", framstår därigenom i ny belysning. Det är inte ut ett dimmigt kollektivt undermedvetet, som de sällsamma bilderna och upplevelserna stiger upp, utan vi själva har en gång upplevt alltsammans. I vårt eget cittams spegel blev det inristat, och det överlastade cittam lägges ju aldrig någonsin av vid döden, såsom det sker med den synliga fysiska kroppen, utan detta cittam ledsagat den bundna atman, som har glömt sitt eget sanna väsen, likt en hud, som man inte kan slita av sig; det följer med på atmans irrvandring från liv till liv.

Terapien i de indiska urkunderna sträcker sig sannerligen inte blott till enstaka sjukdomssymtom. Nej, sjukdomen i sig själv skall botas från grunden, helt och hållet. Sjukomen är bortvändheten från Gud. Denna sjukdom, genom vilken den eviga atman insnörts i en tvångströja av materia och glömt sig själv, är ju orsaken till allt vårt lidande, såväl kroppsligt som själsligt. Dit hör inte bara kroppens mångfaldiga tärande sjukdomar, åldersskröplighet och fruktan för den ständigt återkommande döden, utan också själviskhetens och kärlekslöshetens sjukdom. Alla dessa sjukdomar har ju samma orsak, nämligen den, att atman säger "jag" om något, som han inte alls är.

Den individuella atman liknas i texterna vid en juvel, vilken är insvept i en sidenduk och lagd i ett skrin. Skrinet är den grövre fysiska kroppen, sidenduken är det finare fysiska höljet, i vilket vårt medvetande och vårt undermedvetande är nedlagda. Det innebär, att så länge som atman är bunden, så tror atman, den eviga juvelen, att han är sidenduken och skrinet. Och till följd därav tror siden duken, att den är skrinet och den eviga juvelen.

För många år sedan hade jag i Indien ett samtal över detta tema med min guru Sadananda. Min guru sade: "I västern förväxlar man så lätt kläderna med den verkliga gestalten. Jag menar den eviga atman och dennas grövre och finare kroppshöljen. Ni vet, att jag skattar de sociala strävandena i den västliga hemisfären mycket högt. Ja, vård åt gamla och sjuka, rätt till arbete för envar, rätt till uppfostran och utbildning för alla, det är alltsammans bra. Skydd åt barn, sjuka, klena och förföljda, det bör finnas, det måste finnas! - Men om jag betraktar dessa mångfaldiga ansträngningar för välfärd och högre levnadsstandard, så tycks det mig mången gång, som om en människa fallit i sjön och är i stor fara att drunkna, och andra hjälpsamma människor skyndar till - och räddar med omsorg - den drunknande människans kläder. De räddar ivrigt hennes glasögon, hennes hatt och rock och byxor och kalsonger, men om henne själv, om den eviga atman, bekymrar sig ingen, den låter de gå under."

Ur SvD 30 - 7 - 1959

Hare Krishna  Hare Krishna  Krishna Krishna  Hare Hare   Hare Rama  Hare Rama  Rama Rama  Hare Hare